Bland böckerna

Vårens bokutgivning är redan i full gång och många spännande historiska böcker har kommit ut. Innan några av dessa presenteras närmare vill jag dock först säga några ord om två pärlor från förra året.

På temat historielöshet och alternativa fakta finner vi två mycket intressanta och viktiga böcker. Den ena, Historielöshetens historia (Göteborg: Daidalos 2024) (248 s.) är skriven av docent i idéhistoria vid Södertörns högskola Peter Josephson. Han menar att debatten om den svenska historielösheten som kommit och gått i vågor varit missvisande. Talet om historielöshet är nämligen vare sig nytt eller specifikt svenskt, påpekar han med rätta - larmet har ljudit i flera hundra år.

I boken följer han begreppets idéhistoria från 1700-talets senare hälft fram till dagens skoldebatter. Det är en mycket viktig studie eftersom han så tydligt visar hur relationen mellan det förflutna, nutiden och framtiden uppfattats under skilda tider och hur den kommit att skapa ett slags halvofficiella sanningar om svenskens historiemedvetande.

Daniel Rydin är journalist och författare som skrivit flera böcker om Stasi och historiska bluffar. I Lögner: Osanningens historia (Lund: Historiska media 2024) (308 s.) skildrar han initierat och lättillgängligt hur både kända och mindre kända personer producerat lögner som har vållat allmän förödelse eller på annat sätt skadat människor.

Bland de utpekade finns flera kända statsmän såsom Donald Trump (förstås!), Bill Clinton, George W. Bush, Walter Ulbricht, Vladimir Putin och Håkan Juholt. Förenande för dem alla är att de medvetet ljugit. Syftena däremot bakom lögnen har skilt sig åt: skada motståndarna, skapa förvirring, rädda sina närmaste eller sina vänner, för att rädda sitt eget skinn och så vidare.

I boken pekar han inte bara ut lögnaren, som placeras in i en historisk kontext, utan problematiserar också själva begreppet lögn. För vad menas egentligen med en osanning? Är det alltid fel att ljuga?

Mycket nöje och trevlig läsning!

”Baler och baler och baler!”

De lugna stunderna på kvällarna i historieprofessorn Erik Gustaf Geijers hem i Uppsala var få under 1830- och 1840-talen. I princip varje kväll kom gäster på visit. De flesta var bjudna men det dök också upp objudna gäster. Det var bara när de själva gick på kvällsvisit, bal eller supé som husets dörrar var stängda för besökare.

Även om familjen Geijer var mycket populär, eftersom många ville sola sig i glansen av den stora litterära stjärnan, var det ändå vanligt med sådana här kvällsmottagningar bland den övre medelklassen eller bourgeoisien som den också kallas. Det visar Kekke Stadin i sin nya bok En herre på visit: Sällskapslivet i bourgeoisiens formering i Sverige och Finland under 1800-talet (Lund: Nordic Academic Press 2025) (220 s.), som skildrar det mesta kring svenskt och finskt högborgerligt sällskapsliv, allt från hur den borgerliga bostaden skulle se ut och inredas till val av kläder, visitkort och vikten av att välja rätt skor.

I slutet av 1800-talet hade medelklassen utvecklat en egen urban livsstil med skrivna och oskrivna regler kring sällskapslivet i de borgerliga hemmen. För den som var osäker fanns handböcker i konsten att föra sig och umgås. Som att veta när och hur man kan gå på visit.

För att kunna gå på visit, oavsett om den ägde rum på förmiddagen eller på kvällen, som hos familjen Geijer, gällde det att klä sig rätt. För herrar gällde svart bonjour eller jackett (förmiddag) och randiga och rutiga byxor samt hög hatt. För kvinnor hårt snörda korsetter och dekorerade kjolar samt kappa med kapuschong plus matchande hatt och handskar. Kvinnor bar parasoll, män käpp. Helst skulle man anlända med häst och vagn, även om man bodde i kvarteret intill.

Utifrån etikettsböcker, dagböcker, brev, romaner och memoarer ger Kekke Stadin en spännande och analytisk inblick i en regelstyrd mondän värld fylld av visiter, baler, middagsbjudningar, mottagningar, supéer, soaréer och andra tillställningar. Ibland kunde det dock bli för mycket av det goda, även för den mest festglade, som när den inbitna ungkarlen Erik af Edholm utbrister i sin dagbok (1843): ”Baler och baler och baler!”. Under årets första tre månader hade han hunnit avverka 40 privata baler och soaréer, 15 teaterbesök, tio utekvällar samt ett oräkneligt antal visiter.

Det är en givande läsning och mycket är bra i denna i grund och botten akademiska studie, men det finns ändå vissa saker som drar ned betyget en aning. Författarens val att använda sig av en fiktiv, alltså påhittad, karaktär i boken känns onödigt. Det är en uppdiktad svensk konstnär som får göra en formell visit hos Wilhelmina Hallwyl. Stadin beskriver honom: ”Mannen var en bildkonstnär i fyrtifemårsåldern, låt oss kalla honom Carl.” (s. 7)

Jag förstår syftet med skapelsen av honom och sympatiserar även med viljan att gestalta visitkulturen men eftersom personen ändå är helt uppdiktad finns det ju inget analytiskt värde att sedan följa honom in i vardagssalongen. Det är som med Max Webers gamla idealbilder, de fungerar bara om de problematiserar en utgångspunkt eller ett moment i forskningsprocessen - de kan aldrig vara empiriska resultat.

Tre av fem historievärldar!

Nytt ljus på Saudiarabien

Jag tror att för de allra flesta är Saudi Arabien ett rikt oljeland med en i övrigt okänd historia. Professor i historia vid Dickinson College i Pennsylvania David Commins ger i Saudi Arabia: A modern history (Yale University Press 2025) (351 s.) en full genomgång av Saudi Arabiens moderna historia, från 1700-talets mitt fram till i dag.

Här får läsaren följa inte enbart framväxten av fundamentalistiska religiösa inriktningar såsom Wahhabism utan också upptäckten av olja och dess konsekvenser för landets geopolitiska ställning i regionen. Ett särskilt avsnitt ägnas även åt beduinerna som under trycket av den moderna statens och byråkratins framväxt under 1900-talet tvingades flytta in i byar och städer - med katastrofala följder för deras livsform och identitet.

Flickorkestern i Auschwitz

Alma Rosé var en begåvad violinist och dessutom systerdotter till kompositören Gustav Mahler. Under sin tid i koncentrationsläger från 1943 fram till sin plötsliga död (sjukdom? matförgiftning?) i april 1944 ledde hon kvinnoorkestern i Auschwitz-Birkenau, ett av de mest ökända koncentrationslägren under Förintelsen.

Den här orkestern, känd som Mädchenorchester von Auschwitz (flickorkestern i Auschwitz), spelade en märklig och makaber roll i lägerlivet. Orkestern bestod av kvinnliga fångar, mestadels judar, med blandad musikalisk bakgrund. Vissa var jazzsångare, en var banjospelare och andra var klassiskt skolade, som Alma Rosé.

De spelade klassisk musik ur Rigoletto, Carmen och Madam Butterfly för de tyska lägervakterna och kommendanterna - judiska kompositörer som Mendelssohn och Mahler var förbjudna - samtidigt som de kände stanken från bränt kött och aska från ugnarna lade sig på deras instrument.

I The Women´s orchestra of Auschwitz: A story of survival (Weidenfeld and Nicolson 2025) (400 s.) skildrar Anne Sebba den 43 kvinnor starka orkestern och musikernas vidare öden det vill säga de som mot alla odds lyckades överleva tortyren i lägren och dödsmarscherna.

Anna Lindhagen - pionjär inom koloniträdgårdsrörelsen

Anna Lindhagen (1870-1941) har gjort sig mest känd som politiker och samhällsreformator. Hon beredde vägen för kvinnlig rösträtt, drev frågor om barnavård och utbildning samt arbetade i fattigvården och insåg behovet av strukturella reformer snarare än enbart välgörenhet.

Anna Lindhagen föddes i Stockholm i en borgerlig familj med starka akademiska och politiska traditioner. Hennes far var läkaren Johan Lindhagen, och hennes bror, ingenjören Albert Lindhagen, var stadsplanerare och också politiskt aktiv. Anna utbildade sig till sjuksköterska, men kom snart att ägna sig åt socialt arbete och politik.

Hon ägnade sig också åt trädgårdar och blev en pionjär inom den svenska koloniträdgårdsrörelsen i början av 1900-talet. Kolonierna såg hon som en väg till återhämtning, gemenskap och självförsörjning för stadens - Stockholms - arbetarfamiljer. Det var mer än bara rekreation för trötta arbetare, hon menade att växter och odling hade något läkande över sig.

Hon förblev ogift hela livet, vilket var ovanligt för kvinnor i hennes samhällsskikt vid den tiden men hon verkar ha levt ett medvetet, självvalt och självständigt liv. Hon led dock av ensamhet på ålderns höst och mådde under årens lopp även psykiskt dåligt.

Läs mer om denna fascinerande kvinna i Suzanne Lindhagens nyutkomna biografi Anna Lindhagen: Pionjär och politiker i det tidiga 1900-talets Stockholm (Stockholm: Stockholmia förlag 2025) (309 s.).

Nästa nyhetsbrev kommer om två veckor.

Trevlig läsning!

Bo Eriksson