Recension

Kulturhistoria. Språk och latin

Karin Westin Tikkanen, Latin: Handbok i odödlighet (Enchiridion immortalitatis) (Lund: Historiska media 2024). 278 s.

Latin - det lärdas språk. Vetenskapens språk. Språket som få människor förstår - “det är latin för mig” - och som många önskar de behärskade. Blommornas och djurens språk det vill säga att vi namnger och klassificerar naturens varelser på latin: pica pica (skata), corvus cornix (kråka), orcinus orca (späckhuggare) och så vidare.

Många är de elever som fått ömma knogar och svidande bakdelar efter att lärarna gått fram med bestraffningar för att de inte kunnat böja substantiven efter första, andra, tredje, fjärde och femte deklinationen. Latin - älskat och hatat. Talat och skrivet.

För egen del är jag en stor beundrare av de som behärskar latin. Jag kan förvisso knaggla mig igenom lättare texter och känner igen ändelserna om jag får smygtitta i en grammatik, men aldrig skulle jag drista mig till att säga att jag kan latin. Det är för de invigda.

Att ta del av historiska texter på latin känns dock mer äkta, varför jag alltid försöker eftersträva det i min forskning. Det är bättre att ägna timmar åt en liten latinsk text än att go the easy way via översättningar till engelska, tyska eller franska. Jag går dock oftast bet och tvingas återvända till översättningarna. Men jag har i alla fall försökt!

Så det var således med en viss bävan men också stor portion beundran som jag tog mig an läsningen av Karin Westin Tikkanens bok om latin. Skulle jag känna mig dum eller smart? Både och visade det sig.

Tikkanen beskriver hur latinet uppnådde vad som närmast kan liknas vid en form av odödlighet. Hon skriver boken som en enchiridion det vill säga en handbok, ”en handbok i livets konst med fokus på ’odödlighet’.” Vi får följa latinets utveckling genom seklerna i fem lektioner med ungefär 700 år per lektion, från fornlatinet på 600-talet före Kristus fram till i dag. Det är en rafflande tidsresa med strandhugg på alla möjliga slags språkliga öar och tidsepoker.

Latinet uppstod inte i ett kulturellt och språkligt vakuum. I början fanns flera andra språk i det område som senare kom att domineras av latinarna (romarna). Här talades venetiska, umbriska, oskiska, sabinska språket med flera. De var alla tämligen lika latinet och människorna förstod sannolikt varandra.

De äldsta bevarade latinska inskrifterna är från 600-talet före Kristus. Alltså cirka 100 år efter Roms mytiska grundande 753. Det äldsta skriftliga spåret är en fibula och den så kallade Tita Vendia-skärvan.

Allt eftersom Rom etablerade sig i Italien och blev en regional stormakt kom också latinet att pressa undan de andra språken. Tikkanen beskriver i det här sammanhanget förtjänstfullt hur det gick till när Rom etablerade sig och byggde upp en statsstruktur med ett centralt styre och en växande och rörlig armé. Det gäller överlag i boken, att man lär sig en massa historia också, inte bara om språkets förändringar och uttrycksformer.

Latinet stod självklart i beroende till andra språk, både lokala och de vid tiden dominerande som grekiskan. Grekiskans påverkan på latinet och den romerska kulturen är synlig på alla nivåer. Den märks till exempel hos komediförfattare som Plautinus som gärna använder grekiska ord och uttryck i sina pjäser. De fogas in i handlingen och språket på ett självklart vis som visar att inte var konstigt att slänga sig med grekiska ord och termer.

Grekiskan var närvarande i det vardagliga umgängesspråket. I takt med Roms erövringar kom allt fler grekisktalande områden och grekisk kultur under romersk överhöghet.

När sedan Rom gick under och medeltiden tog vid förändrades också det latinska språket. Konstigt vore det väl annars. Nya tider skapade nya behov av ord och termer för att beskriva en annan verklighet. Latinet utvecklades åt två håll: ett skriftligt, som försökte bevara det klassiska arvet men samtidigt anpassa sig till de nya tider, och ett talat som gick över i vulgari, alltså det språk som folk talade. Till slut skilde sig det skriftliga latinet från det talade och de romanska språken såg dagens ljus.

Påve Gregorius V levde i en språklig brytningstid under 900-talet. På hans gravskrift anges det att han talade francisca, som är det frankiska språket (han tillhörde en frankisk kungaätt), vulgare det vill säga folkspråket och voce latina, alltså latin. Stenen markerar de olika riktningar som latinet tagit sig.

Under hög- och senmedeltid utvecklades latinet vidare. Nu hade latinet blivit ett ”levande fossil”, det vill säga ingen människa talade längre latin från barnsben utan det var ett språk man lärde sig i skolan. Med det kom också latinet att bli både en klass och bildningsfråga. Ju högre samhällsställning desto högre förväntningar på att personen i fråga även skulle kunna latin.

De nästa stegen i latinets utveckling följde under renässansen, tidig modern tid, 1800-talet och 1900-talet. I varje lektion skildrar Tikkanen huvuddragen i den språkliga utvecklingen. Hon lyfter även fram litteratur och bokkultur som såg till att latinet levde vidare. Tikkanen är generös med citat, på både latin och i svensk översättning, vilket gör att man faktiskt kan studera lite latin också, inte bara läsa om det.

Fotograf: Jonathan Westin.

En nackdel med boken är att författaren ibland förlorar den röda tråden. Det blir lite väl mycket litteraturhistoria och mindre av språk- och kulturhistoria. Jag tycker att partierna där Tikkanen inplacerar latinet i sin tid och i sina kulturella sammanhang är bäst. Jag hade också gärna sett mer av genomgångar av latinet utifrån grammatik och språkanvändning.

Men det är ändå bagateller. Det här en läsning som har gjort mig både mer klok och mer nyfiken på det lärdas språk. Det har helt enkelt blivit dags för mig att plocka fram mina gamla läroböcker och fräscha upp latinet. Grammatikboken ligger redan uppslagen och glosorna nedskrivna på små minneslappar. Det här kommer bli kul. Nu ska jag plugga latin! Terra, terrae, terrae, terram, terra, terrae, terrarum, terris, terras, terris.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson