Recension

Historia 1500-tal. Biografi

Herman Lindqvist, Varför just han? Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2023). 337 s.

Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung över Sverige. Med kungavalet bröt sig Sverige loss ur Kalmarunionen, vilket på sikt resulterade i framväxten av en mer modern stat. Gustav Vasa behärskade maktens tekniker till fulländning och krönte sina framgångar med att skapa en kunglig dynasti, men vägen dit var inte given. Det var en sak att erövra, en annan att förbli kvar på tronen och ytterligare en att styra riket.

Herman Lindqvist har skrivit närmare 70 böcker i olika historiska ämnen, allt från biografier över Christofer Columbus och Axel von Fersen till översiktsverk om de svenska drottningarna och franska revolutionen. Han har också författat en svensk historia i elva delar. Jag har verkligen inte läst allt han skrivit, bara ett urval av hans titlar, men jag måste ändå säga att den här boken räknar jag till en av de bättre.

Detta för att han är så tydlig med vad den handlar om och att han faktiskt driver en tes rakt igenom hela boken. Varför blev det just Gustav Vasa och ingen annan som valdes till kung 1523? Frågan kan tyckas naiv men är inte det. Tvärtom, den visar på djup insikt om hur historia formas av en kombination av oförutsedda händelser och skeenden och människornas motiv. Det finns ingen utlagd plan, en guds hand som styr utvecklingen. Ofta har det varit rena tillfälligheter, tur och otur, som fått avgöra.

Så här skriver Lindqvist om Gustav Vasas intåg i Stockholm vid midsommartid 1523: ”Men i själva verket var ingenting givet då Gustav red in. Problemen var otaliga. Han var starkt ifrågasatt, hans ställning ständigt hotad. Historien om Gustav Vasa kunde ha blivit mycket kort.” (s. 7) Sådana här kommentarer till den historiska berättelsen visar på en mogen insikt om hur läget såg ut och de faktorer som faktiskt gjorde Gustav till kung.

Gustav Vasa hade inget riktigt kansli, arkiv eller ens diplomater och kompetenta ämbetsmän att tala om när han efter Stockholms blodbad 1520 lyckades vinna dalkarlarnas stöd och genomföra ett uppror mot den danske unionskungen Kristian II. Kassakistan var tom och han tvingades därför i början av 1522 att vända sig till Lübeck och be om ekonomisk och militär hjälp att besegra Kristian II och unionsanhängarna.

Lübeck gick med på att låna ut pengar och understödja Gustav Vasa i utbyte mot tullfri handel med svenskarna. Svenska skepp tilläts inte heller att lämna Östersjön för att etablera egna kontakter med Lübecks konkurrenter. Det var mycket generösa handelsprivilegier och med Lübecks hjälp gick det att driva ut de danska trupperna ur Sverige och Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs den 6 juni 1523.

En ny fas inträdde i Gustav Vasas politiska liv: riksbyggarens. Resten är som det brukar heta historia. Men det är just här som Herman Lindqvist visar på fin historiekänsla. Han skriver:

”Själv hade han ingen aning om att han inledde en ny epok i historien. Han levde i ett intensivt här och nu och hade inga drömmar om någon ny epok. Sverige kunde ha utvecklats åt flera, helt olika håll, ingen bestämd riktning var förutbestämd 1523.” (s. 94)

Frågan blev hur han skulle behålla makten. Första åtgärden blev att driva in skulden till Lübeck. Problemet var bara att skattkistan var tom. Kronan ägde bara sex procent av rikets jord, vilket inte förslog långt. Adeln och kyrkan var frälse, alltså skattebefriat, så från dem kom inte heller några pengar. Återstod skattebönderna, som utgjorde omkring 45 procent av landets hemman, men deras avgifter räckte inte att betala tillbaka hela skulden. Han tvingade då kyrkan att betala extraskatter och drog in kyrkotiondet som i stället gick till staten.

Det tyckte dock inte folket om som öppet visade sitt missnöje med den nye kungen. Trots uppror och ständiga maktkamper lyckades han ändå förbli kvar på tronen. Lindqvist beskriver Gustav Vasas första 18 år vid makten: ”Det hade varit en hisnande färd i en berg- och dalbana i mörker och utan synlig sluthållplats. Han kunde ha kastats av vagnen när som helst.”

Och det är just det här jag tycker så mycket om med Lindqvists senaste bok. Han driver konsekvent linjen att det handlade om tillfälligheternas spel och att ”kung Gösta” eller ”Gustavus”, som han också kallade sig, ofta hade turen på sin sida. Visst var han en osedvanligt skicklig kung också, despotisk och maktfullkomlig, men saker och ting hade ändå kunnat sluta annorlunda än vad tyrannen Gustav ville.

På minussidan står en viss ytlighet ifråga om det biografiska. Det mesta är bekant sedan tidigare och fördjupas inte på samma sätt som hos Lars-Olof Larsson med flera kungabiografier. Jag saknar en bredare syn på epoken som hade kunnat belysa Gustav genom jämförelser med andra samtida kungar och despoter som till exempel Henry II av England och Karl V av tysk-romerska riket. Han faller också allt för ofta in i det anekdotiska historieberättandet som blivit något av hans signum.

Summa summarum: Herman Lindqvist kan efter ett helt liv i Clios och journalistikens tjänst nu skörda frukterna av sitt idoga skrivande. Boken om Gustav Vasa är hans mest historievetenskapliga hittills, av de jag läst, utan att det varit hans intention. Den är bra och intressant på många sätt och vis. Hans biografi är dessutom underhållande, vilket man knappast kan säga om de historievetenskapliga verken.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson