Recension

Ingrid Elam, Romanens segertåg (Stockholm: Natur & Kultur 2022). 236 s.

Några av mina starkaste barndomsminnen är kopplade till läsning. Som liten läste jag jämt och överallt: på de varma klipporna ute i Stockholms skärgård, i solstolen i villan, på tv-soffan i vardagsrummet och i min egen säng på rummet. Aldrig dock när vi åkte bil eller buss, för jag blev så lätt bilsjuk. Utöver historiska böcker slukade jag romaner.

Spännande, sorgliga, hemska, tragiska, mörka, ljusa, roliga, upplyftande eller övernaturliga berättelser - jag läste alla typer av romaner. För mig blev roman en synonym till bok i största allmänhet. Det är också något som Ingrid Elam påpekar i sin fascinerande och personliga bok Romanens segertåg. Roman är i dag likvärdig med bok i största allmänhet. Typ: ”Har du läst Carina Rydbergs senaste? Nej, jag har boken men inte hunnit läsa den ännu.” Så har det inte alltid sett ut. Också romanen har sin spännande historia och är en framgångssaga.

Elam skildrar hur romanen successivt vann insteg under 1700-talet och hur den efter bara några generationer av läsare blev den dominerande litteraturformen i början av 1800-talet. Hon vill förstå och beskriva hur det gick till när romanen gjorde sitt fenomenala segertåg i västerlandet, för att genom kolonialt (förtryck) och kulturellt utbyte sedan spridas vidare i resten av världen.

Någon heltäckande förklaring till romanens framväxt och framgång går inte att hitta menar hon. Det behövs inte heller. Det intressanta med den här boken är just Ingrid Elams personliga urval av författare och titlar som hon dissekerar på sitt speciella sätt och diskuterar. Hennes eget tycke och egen smak har fått styra arbetet, vilket skiljer boken från sedvanlig litteraturhistoria. Det är en tankeväckande läsning.

Men varför blev det just 1700-talet och början av 1800-talet som såg romanens framväxt? Under 1700-talet förändrades samhället genom upplysningen och den moderna tiden påverkade också människors läsvanor. Det framväxande borgerskapet såg i romanen en genre som talade till dem, förmedlade deras värderingar och erfarenheter.

I synnerhet var det kvinnor som lockades av det som romanen kunde erbjuda, och eftersom genren var så uppskattad av kvinnliga läsare blev till en början romanen en litteraturform som männen fnös åt. En roman som Samuel Richardsons Pamela eller Dygdens belöning (1740, på svenska 1783) lyfter exempelvis fram kvinnan som talande subjekt och beskriver hur känslan danar personligheten.

Det fanns andra framgångsorsaker också. Till skillnad från den högtravande klassicerande versformen, som hämtade inspirationen och de litterära förebilderna från antiken och den klassiska bildningen, talade dessa romaner direkt till läsarens hjärta och förstånd. Det gick att identifiera sig med huvudpersonerna i tidens romaner.

Men som Elam också påpekar: romanen byggde också på en undran ”hur kommer det att gå” som inte versen kunde erbjuda. Den som läste verser om Homeros hjältar eller mytologiska gestalter kände ju redan hela förloppet. Alla visste att Oidipus skulle ta livet av sig i slutet.

Fördelen med romangenren var att den inte krävde någon egentlig förkunskap, inga studier i grekisk och romersk litteratur och antika språk - den skapade sina egna, nya karaktärer som läsaren kunde identifiera sig med.

Författarna till tidens nya romaner skildrade små och stora olyckor och besvikelser i livet som kunde drabba vem som helst. Goethes Den unge Werthers lidanden (1774), som blev en stor succé, beskriver exempelvis hur en ung man tar livet av sig efter en olycklig kärlek, medan Balzacs Pappa Goriot (1835) skildrar hur en faders kärlek till sina otacksamma döttrar leder till personlig tragedi för hans egen del.

Ett annat spår som förklarar romanens segertåg ligger i själva berättarperspektivet. 1800-talsromanen berättas ofta i en position ovan eller utanför skeendet, vilket bidrog till att skapa en känsla av realism och försäkrade läsaren om att berättelsen var sann.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tillkom berättar-jaget som inte alla gånger var så lätta att identifiera sig med, exempelvis August Strindbergs En dåres försvarstal, som är skriven på franska men översattes till svenska 1914. Den här utökningen av berättarperspektiv berikade genren och lockade ännu fler läsare.

Det är en av romanens styrkor att den via en berättare kan förmedla en rad olika perspektiv. De olika berättar-jagen kan ge nya perspektiv på läsarens egen tillvaro, som till exempel i Jane Austens romaner, eller förmedla en absurd livskänsla, som hos Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka, eller skapa en subjektiv synvinkel, som hos Marcel Proust och Virginia Woolf.

En annan styrka är litteraturformens fixering vid detaljer i vardagen, såsom möbler, rum, kläder, frisyrer, kroppars utseende och rörelser, händelser och så vidare. Om dessa dessutom är hämtade ur fina slottsmiljöer eller andra sociala rum befolkade med folk som läsaren vanligtvis inte träffar ger det den vanliga människan en möjlighet att få bekanta sig med något främmande och lockande - att få resa bort i tanken. I det låg också en demokratisering: världen blev mer tillgänglig för alla, om än i fiktiv form.

Ingrid Elam är en av landets främsta kritiker och romankännare. Foto: Natalie Greppi.

Också mer abstrakta ting såsom tiden och existentiella frågor kan romanen gestalta vilket ger läsaren nya insikter som sitt eget liv. Med På spanning efter den tid som flytt bröt Marcel Proust med den kronologiska berättelsen samtidigt som han brottades med tid och minne. James Joyce utvecklade ”stream of consciousness”, medvetandeström. i Odysseus (1922) och Virginia Woolf låter en dag bli en hel roman i sin Mrs Dalloway (1925).

Romanen kan alltså omvandla tid till något subjektivt och till en upplevelse som läsaren sedan kan bära med sig under lång tid. Precis det som jag själv har gjort med mina barndoms romanläsningar och gör alltjämt med böcker i vuxen ålder. Böcker såväl historiska som romaner fyller själen med innehåll, ger livet mening och skapar minnen att återvända till.

Ingrid Elams bok utgör en utmärkt och inspirerande litterär smakguide till hur man kan välja bland de gamla klassikerna - böckerna som förändrade världen och förklarar romanens segertåg. Rekommenderas!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson