Recension

Martin Kragh, Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin (Stockholm: Fri tanke 2022). 339 s.

Det har väl inte undgått någon att det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022. Dagen då Ryssland angrepp Ukraina och omkullkastade världsordningen. Av alla experter som uttalat sig i svensk media och presenterat analyser, och som fortfarande gör det, är Martin Kragh den som genomgående påpekat att allt i grund och botten handlar om Vladimir Putin och dennes fantasier om ett nytt imperium. Putin vill se återfödelsen av det forna Sovjet, en ny rysk stormakt, vilande på auktoritär politisk grund.

I sin Det fallna imperiet, som passande nog utkom ungefär samtidigt med att kriget i Ukraina bröt ut, beskriver han hur Ryssland utvecklats och förändrats sedan 1945, med särskild hänsyn till tiden sedan landets självständighetsförklaring 1991.

I fokus står Rysslands omvandling från att ha varit ett relativt västorienterat land, efter Sovjets upplösning, till att präglas av förnyade auktoritära tendenser, antagonism och misstro gentemot omvärlden, i synnerhet Europa och USA. Orsaken finner han i dels en revolutionerande strukturomvandling som innebar privatisering av statlig egendom, dels i enskilda individer som Putin.

Den revolutionerande strukturomvandlingen tog sin start under tidigt 1990-tal, bara några år efter Gorbatjov igångsatte perestrojka (ekonomiska reformer) och glasnost (öppenhet och demokratisering). Landets industrier privatiserades 1992 med en enorm utförsäljning av statligt kapital. Resultatet blev en extraordinär överföring av välstånd till en liten klick extremt förmögna personer, de så kallade oligarkerna.

Parallellt med detta växte en utrikespolitisk doktrin fram under 1990-talet som talade om en privilegierad ”rysk intressesfär” i sitt närområde. Ideologi gick hand i hand med ekonomisk girighet och rena maffiatakter inom politikens område. All opposition slogs brutalt ned.

Den andra anledningen är vissa individer, främst Vladimir Putin. Putin handplockades av Boris Jeltsin som premiärminister sommaren 1999. Dessförinnan tjänstgjorde han som generaldirektör för Rysslands säkerhetsråd. Han hade gjort en kometkarriär som underrättelseofficer inom KGB.

Putin vann presidentmakten 2000 och såg då till att omgående stärka sin personliga maktbas. Han placerade personer han kände och hade förtroende för på nyckelpositioner. Han knöt till sig eller snarare köpte oligarkernas stöd genom frikostiga löften om andelar av den för landet viktiga olje- och gasindustrin.

Putins karriär inom underrättelsetjänsten hade lärt honom att aldrig visa svaghet eller tvekan. Den devisen har han följt ända fram till nu, i maj månad, då vissa tecken på svaghet och tvekan går att urskilja. Månne börjar maffiabossen vackla?

Martin Kragh är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet.

Kraghs bok är både intressant, högaktuell och viktig. Han är en skarp analytiker av rysk samtidshistoria och duktig pedagog. Det är lätt att följa hans tankar och han varvar historisk konkretion om djupa analyser.

Om man ska leta efter svagheter, och det bör man ju i recensioner, så ligger det i språket. Han skriver bra och korrekt men är emellanåt lite akademiskt torr. Det lyfter aldrig, rent språkligt. Men det behöver inte vara ett problem. För sakinnehållet är ändå det viktiga i den här boken, inte den facklitterära gestaltningen.

Hur kommer allt sluta med kriget och Putin? Ja, alla svar har inte Martin Kragh på det som sker i Ukraina. Men i inledningen ger han i alla fall läsaren ett visst hopp: ”Historia är inte öde. Det finns ingenting som säger att världen är dömd till en obruten konfrontation mellan Ryssland och väst.” (s. 14)

Och det är väl gott nog.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson