Bland böckerna

Minnen av den stora depressionen

Den amerikanske ämbetsmannen i handelsdepartementet Everette MacIntyre i Washington minns: ”En morgon – jag tror det var 26 eller 27 juni 1932 – stängde polisen av Pennsylvania Avenue och skickade tillbaka demonstranterna. Bonusdemonstranterna hade börjat tåga runt Vita huset. Presidenten gillade det inte. En massa andra människor gillade det inte heller, för de blockerade Pennsylvania Avenue mitt på dagen.”

Det var ungefär 5 000 så kallade bonusdemonstranter ute den dagen och till slut satte de amerikanska myndigheterna in militären: 12:e infanteridivisionen med full stridsmundering. ”Snart försvann allting som i en dimma, för tårgasgranaterna exploderade. Hela kvarteret täcktes med tårgas. Flammor slog upp där militären satt eld på hus för att driva ut människorna.”

Nästa dag kunde MacIntyre läsa i tidningarna att flera människor skadats i attacken, en del allvarligt. Folk som hade lyft sina armar i vädret hade fått de rispade av sablarna. Andra blev slagna med flatsidan av vapnen. Det talades till och med om demonstranter som fått sina öron avskurna.

Varför människorna tågade till Vita huset i juni 1932 var inte misstroende mot vare sig en aggressiv amerikansk krigspolitik eller landets passiva förhållande till konflikter i världen, även om de som demonstrerade var huvudsakligen före detta militärer och mycket insatta i den typen av frågor.

Nej, missnöjet riktades i stället mot myndigheterna som länge trilskats med att betala ut en bonus, en belöning, som soldaterna utlovats för sin krigstjänst under första världskriget. De hade väntat länge och nu var tiderna extra hårda på grund av en kärv ekonomi – och de ville få ut sin ersättning.

Det var överlag hårda tider för de flesta människor som levde i USA under 1930-talet. Efter börskraschen 1929 gick större delen av världen in i en lågkonjunktur, som utvecklades till den stora depressionen. Forskarna räknar med att cirka en fjärdedel av den amerikanska arbetskraften stod utan arbete och att 2 miljoner människor var hemlösa i början av 1930-talet.

Men samtidigt som decenniet var den stora depressionens tidevarv innebar det ett genombrott för en ny ekonomisk politik, president Franklin D. Roosevelts New Deal som ställde den fulla sysselsättningen i centrum. Roosevelts satsningar gav människorna nytt hopp men vägen dit var lång och brokig.

I Hårda tider, en nyutgåva av Studs Terkels klassiker från 1970, presenteras minnen från en kaotisk ekonomisk tid i amerikansk historia. __

Den handlar om hur enskilda människor upplevde den stora depressionen. De flesta av rösterna är okända; minnen från vanliga människor som på ett eller annat sätt drabbades eller drogs in i den djupgående lågkonjunkturens malström.

Många minns den dramatiska börskraschen svarta torsdagen den 24 oktober 1929. Som Sidney J. Weinberg, delägare i Goldman Sachs. Han stannade på kontoret en hel vecka utan att gå hem: ”Jag vet ingen som hoppade ut genom fönstret. Men jag vet många som hotade med att hoppa. De hamnade på vilohem och mentalsjukhus och såna ställen. Det var folk som jobbade direkt på börsen eller i banker. De bröts ned både fysiskt och ekonomiskt.”

Andra vill hellre glömma än minnas. Som bilförsäljaren Blackie Gold, som vid intervjun bodde i en villa i en förort. Han uttrycker tacksamhet för allt han har. Men han har aldrig talat om depressionen med sina barn. ”Varför skulle jag det? Hur jag fick kämpa, hur jag fick gå utan mat, jag har aldrig talat om för dom vad jag gått igenom, det finns inget skäl till det. De behöver inte veta nåt om de svåra tiderna.”

Somliga brydde sig inte nämnvärt av kraschen när den ägde rum. Ed Paulsen var 17 år då och jobbade med att märka boskap: ”Alla talar om Kraschen 29. I småstäderna ute i Västern visste vi inte att det varit någon krasch. Vad betydde aktiemarknaden för oss? Inte ett jäkla dugg. Om man bodde i Cut Bank, Montana, vem ägde aktier där?”

Men det fanns förstås också människor som blev rika, ja tjänade riktigt stora pengar på den efterföljande depressionen. Wiliam Benton drog nytta av kraschen genom att ställa om sin affärsrörelse och startade en av de mest framgångsrika reklambyråerna i historien: Benton & Bowles.

Benton såg tidigt möjligheten med att använda radio i spridande av reklam. De förde in skådespel och skådespelare i reklamen och skrev flera säljande radiosånger. Han var även med och lanserade Muzak, det vi vanligtvis kallar för ”hissmusik” alltså bakgrundsmusik i hissar, varuhus och på arbetsplatser.

Så här sköljer minne efter minne i en strid ström över läsaren i denna mycket läsvärda bok. Studs Terkel såg inte som sin huvuduppgift att vara historiker - att skriva fakta - han ville främst dokumentera och förmedla minnen samt väcka debatt.

I den svenska utgåvan från 1970 ingick ett förord av statsminister Olof Palme. Det historiska förordet är också med i denna nya utgåva och utgör tillsammans med resten av boken en historisk kvarleva och ett minne från ett radikalt decennium, 1970-talet, då debattens vågor gick höga om arbetslöshet, hopplöshet och ekonomiska reformer.

Spår efter stormaktstidens farleder och skepp

Stockholm blev en viktig stad under 1600-talet, när Sverige var en militär stormakt och expanderade på andra sidan Östersjön. Det innebar att de marina inloppen till rikets huvudstad blev av stor betydelse, och tullstationer och örlogshamnar anlades längs med farlederna.

Arkeologen Niklas Eriksson tar sig an dessa bortglömda marina färdvägar till och från Stockholm i boken Stormaktsskärgård. På sin jakt efter stationer, hamnar, pålspärrar, skansar, ”lodjor” och andra lämningar har han bokstavligen tagit sig vatten över huvudet, genom att dyka efter skeppsvraken och studera undervattensspärrarna.

Det är en landskapshistoria i gränslandet mellan stormakten och det öppna havet, berättad utifrån reseskildringar, kartor, fornlämningar, bilder, skeppsvrak och annat källmaterial.

Josef Mengeles patolog berättar

”Det är en kokhet eftermiddag i maj, och från de 90 människorna som pressats in i den slutna godsvagnen med taggtråd för fönstren stiger smutsiga dunster, lika outhärdliga som stanken från de överfulla spannarna med avföring.”

Så inleder Miklós Nyiszli sin redogörelse för tiden i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau, där han arbetade som förste läkare vid krematorierna i Auschwitz.

Han var själv lägerfånge men var med och övervakade Förintelse. Han upprättade obduktionsprotokoll och rättsmedicinska protokoll och undertecknade dokumenten med sitt nummer A-8450.

I dessa skakande redogörelser för livet i koncentrationslägret får läsaren också stifta bekantskap med en av dess mest djävulska arkitekter: dr Mengele, ”dödsängeln” kallad.

Josef Mengele var en tysk nazistisk läkare som utförde vidriga och hänsynslösa experiment på lägerfångar i koncentrations- och förintelselägret mellan 30 maj 1943 till 18 januari 1945.

Miklós Nyiszlis skildringar är plågsam läsning men utgör en viktig källa för att visa på de nazistiska förbrytelserna och påminner oss om att minnet av Förintelsen aldrig får tystas ned eller glömmas bort.

Sjöhärads bortglömda historia

Sjöhärad är en i denna bok namngiven region i sydvästra Sverige och avser landet mellan sjöarna Bolmen, Fegen, Kalvsjön, Gräsken, Majsjön, Malensjöarna, Visen och Åsunden. Det är en del av Småland och Västergötland som döljer flera tusen år av historia, från forntid till och med medeltid.

Vi får bland annat stifta bekantskap med Sjöhärads första invånare, som var nomadiserade jägar- och fiskarbefolkning under äldre stenålder. De röjde mark, svedjade och odlade, blev bofasta, hade tamdjur och permanenta bostäder.

Här berättas vidare om hur stora odlingsområden uppstod och gravfält och domarringar anlades, hur bautastenar och runstenar restes. Rik på arkeologiska fynd träder Sjöhärad fram ur de historiska dimmorna som ett kreativt och självständigt område vars betydelse under medeltiden sträckte sig långt utanför den egna bygden.

Frossa i Beowulf och träsklevande monster!

Beowulf tillhör en av mina favorithjältar, i alla kategorier, eftersom han är en klassisk monsterdräpare av stora mått. Om denne forntida hjälte kan man läsa i en ny översättning av Beowulfkvädet, som är en berättelse nedskriven på fornengelska i början av 700-talet, men som är av äldre nordiskt folkvandringstida ursprung.

Boken skildrar den tappre Beowulfs kamp mot tre träsklevande monster, två drakliknande varelser och en klassisk eldsprutande drake, och hans kungagärningar.

Denna utgåva av Beowulf är en grundlig bearbetning av Rudolf Wickbergs översättningar från 1889 och 1914. Professor emeritus i arkeologi Bo Gräslund har moderniserat språket i syfte att göra berättelsen ”saklig rättvisa, inte poetisk”.

Varför inte kombinera läsningen av Beowulfkvädet med att också se filmer om honom? Jag rekommenderar Beowulf filmatiseringar som Beowulf (1999), Beowulf and Grendel (2005) och Beowulf (2007).

Ett annat tips är att besöka Gamla Uppsalas nya permanenta utställning, som öppnar inom kort. Den kommer bland annat behandla Beowulfs relation till de gamla sveakungarna.

Trevlig läsning!

Bo Eriksson