1500-tal. Biografi

Éric Vuillard, De fattigas krig: Berättelse i översättning av Jan Stolpe (Stockholm: Lind & Co 2022). 105 s.

Thomas Müntzer (ca 1490-1525) var en tysk radikal reformator som drogs in i det turbulenta 1520-talet, när bonderevolter drog fram i Tyskland. Om denne reformator i Luthers tidevarv har den franske författaren Thomas Müntzer skrivit en gestaltande facklitterär bok som blandar psykologisk insikt med hårda fakta.

Thomas Müntzer blev tidigt en anhängare av Luther, trött som han var på korruptionen i kyrkan och dess irrationella läror och bruk. Som församlingspräst i Zwickau predikade han enkelt för fattiga vävare, gruvarbetare med deras fruar och alla eländiga och utslagna i samhället. Han ville inte ha något att göra med välbesuttna jordägare med sina slott. Kyrkan hade sålt sin själ till de rika, ansåg han.

Föga förvånande fördrevs Müntzer från Zwickau, han hann bara vara där ett år. Han tog sin tillflykt till Böhmen. En plats som var känd för sina radikala uttolkare av Bibeln och kristna läror, som till exempel Jan Hus, som brändes av kyrkan för sina irrläror.

I Böhmen skriver han ett manifest, ”Pragmanifestet”, som retade gallfebern på adel och kyrka. I skriften kritiserar han kyrkans pompa och ståt, synden och rikedomen. Han vill se en enklare kyrka som vänder sig till folket, de fattiga och eländiga.

Som teolog, om nu det är rätt epitet på en person som avskydde allt vad teologi heter, ville Müntzer göra sig av med allt affekterat - det innebar bort med riten i kyrkorummet. Han ville återfinna det autentiska lidandet, ”den ursprungliga klarheten”. Han angrep latinet (mässan ska hållas på folkspråk) och sökte folkets enkelhet.

I sitt radikala sökande bröt han till och med med Luther, som enligt hans åsikt inte levde som han lärde. Müntzer vägrade kompromissa med sin inre övertygelse och personliga tro.

Han var djupt influerad av lidande mystik, att människan genom lidande och tro kunde komma till himmelriket. Den sanna kyrkan måste även använda sig av våld, “Gideons svärd”, för att straffa de ogudaktiga furstarna som förlett folket. Müntzer kom därför att ansluta sig till bondeupproren som härjade Sydtyskland 1525.

I spetsen för en bondehär begav han sig mot traktens stora adelsman: Albrecht von Mansfeld. Greven hade förbjudit mässan på tyska vilket var samma sak som att hänga lås på porten till Müntzers verksamhet.

Upproret slutade i en katastrof för både bönder och Müntzer personligen. Bönderna massakrerades av de bättre utrustade inhyrda legoknektarna och soldaterna. Müntzer själv halshöggs, han blev blott 35 år gammal. ”Hans vrede förde honom hit. Ända hit. Man har vridit sönder hans kropp: armarna, benen, han blöder. Han har inga krafter kvar.” Som Éric Vuillard avslutar sin biografi.

Boken är översatt av den skicklige Jan Stolpe. Språket flyter på bra och ger en konstnärlig touch åt texten, som sannolikt svarar väl mot originalet. Efterordet av Kristoffer Leandoer är som vanligt lysande – men så är han också något av en husgud hemma hos mig.

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att kombinationen Stolpe och Leandoer är bättre än själva boken. För som historisk facklitterär skildring kräver den rätt mycket förkunskap. Det är förvisso en bok att njuta av och fördjupa sig i men efter att man läst någon annan bok först, som behandlar tiden och reformatorerna.

Tre och en halv Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson