Recension

Historisk översikt

Carl Henrik Carlsson, Judarnas historia i Sverige (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 399 s.

Aaron Isaac (1730–1816) har en unik position i svensk historia. Han var den förste jude som fick tillstånd att permanent vistas i Sverige utan att behöva överge sin judiska tro. Isaac gjorde en remarkabel karriär. Från att ha slitit som släpande gårdfarihandlare i födelsestaden Brandenburg gick han till att bli en respekterad och välbärgad sigillgravör och affärsman i Sverige. I Stockholm grundade han dessutom landets första judiska församling efter riksdagsbeslut 1778–1779 och fick tillstånd att bygga en synagoga.

Trots en fantastisk klassresa och friheter i sitt nya hemland Sverige blev Isaac bitter och frustrerad på ålderns höst, något han uttryckt i breven till sin församling och i sina memoarer. Han hade inte fått den respekt han förtjänade, menade han, eftersom han var jude.

Tre år efter riksdagsbeslutet om tillstånd att bygga en synagoga utfärdades det så kallade judereglementet som reglerade vilka yrken judarna fick utöva och i vilka städer de fick bo. Judar fick endast gifta sig med judar och de kunde inte bli riksdagsmän. Judereglementet upphävdes först 1838.

Om denne Aaron Isaacs liv i korthet står det att läsa i inledningen till Carl Henrik Carlssons nyligen utkomna magistrala arbete över judarnas historia i Sverige.

Aarons bevarade brev pekar nämligen på flera återkommande teman i judarnas svenska historia: den allt som oftast knepiga relationen mellan det svenskjudiska kollektivet, minoriteten, och det övriga samhället, majoriteten, och förhållandet till statsmakten, lokalsamhälle, politiken, opinionsbildare med flera. Dessa teman löper genom hela boken.

Carlssons intressanta studie belyser även motsättningarna inom det svenska judiska kollektivet och kring vad det har inneburit rent praktiskt att vara jude med alla dess fördelar och nackdelar som kommer med att tillhöra just en judisk minoritet i ett samhälle präglat av ett ständigt brus av antisemitism.

Den som söker ett enkelt svar på hur det har varit att vara jude i Sverige från 1700-talets slut fram till i dag letar emellertid förgäves. Det ges lika många svar på det som det finns – har funnits – judar i Sverige. Alla har sina historier att berätta om lycka och sorg, framgång och motgång, om glåpord, elaka skämt, hat och hot samt förföljelse men också om vänskap och äktenskap med icke-judar.

En som var vittne till och upplevde båda sidorna av judarnas tillvaro i Sverige var litteraturkritikern och författaren Oscar Levertin (1862–1906). Han var en litterär centralgestalt i sekelskiftets Sverige. Många sade sig minnas var de befann sig när de fick höra bud om hans död. Trots att han var mycket uppskattad så stod han ändå som en representant för det icke-svenska, eftersom han var av judisk börd.

Han besökte aldrig några synagogor och var liksom många andra i hans intellektuella miljö likgiltig för och ointresserad av judendom och judiskt liv. Problemet, som samtiden såg det, låg helt enkelt i att han var jude.

Oscar Levertin porträtterad 1906 av Carl Larsson i sitt hem Karlaplan 2. Bildkälla: Wikipedia

Vid begravningen på den judiska kyrkogården i Solna höll till exempel vännen Verner von Heidenstam ett gravtal, där han sade: ”Mer svenskt kunde ingen teckna svenska gestalter än just du.” Även om Heidenstam menade väl präglades ändå hans ord till sin avlidne vän av samtidens antisemitism: judiskt var en antites till svenskt. Levertin skilde dock ut sig, menar Heidenstam, i det att han faktiskt lyckats ge liv åt ”svenska gestalter”.

Ja, så här ser det ut under resten av judarnas historia i Sverige: antisemitismen är latent och har till och med ökat alarmerande under de senaste åren. Ibland sköljer det över samhället, som under 1930-talet och andra världskriget.

Överrabbinen i den judiska församlingen 1914–1948 Marcus Ehrenpreis gjorde vad han kunde från sin plats i det neutrala Sverige under kriget att rädda judar undan nazistisk förföljelse och utrotning. Eftermälet har dock varit hårt. Man har menat att han och den judiska församlingen i Stockholm inte gjorde tillräckligt. Men det är uppenbart att största ansvaret måste läggas på den svenska samlingsregeringen, som bedrev en främlings- och flyktingpolitik med antijudiska förtecken.

Carl Henrik Carlsson är fil dr i historia och arbetar på Svenskt biografiskt lexikon, RA, i Stockholm. Fotograf: David Naylor.

Intresset för judarnas historia i Sverige har ökat under de senaste decennierna, vilket å sin sida speglar ett allmänt ökat internationellt intresse för judisk kultur och historia. Med Carl Henrik Carlssons lärda och faktarika bok ges för första gången en översikt på god vetenskaplig grund över judarnas historia i Sverige. Studien kommer bli ett standardverk på området.

På minussidan ligger dock en för stor mängd biografiska fakta som skymmer sikten för en övergripande analys och överblick. Ibland gränser minibiografierna till ren knappologi som gör texten onödigt svårläst. Det drar därför ned betyget.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson