Recension

Kristina Ekero Eriksson, Vikingatidens vagga: I vendeltidens värld (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 301 s.

Eftersom jag denna gång är jävig – det är min fru som skrivit boken – presenteras den utan betygsättning av författaren, arkeologen och radioprofilen Jonathan Lindström.

Vendeltiden (540–793) har alldeles oförtjänt hamnat i skuggan av sin skrikiga, våldsamma och inte tillnärmelsevis lika begåvade lillasyster vikingatiden (793–1066). Äntligen får storasyster upprättelse.

Kristina Ekero Eriksson har tidigare gjort sig känd för böcker i historia och arkeologi, alltifrån Årstafruns dolda dagböcker till Gamla Uppsala – Människor och makter i högarnas skugga.

Även i Vikingatidens vagga lyckas hon fånga och ge liv åt en hel tidsperiod, som fram till nu har legat fördold för den breda publiken, men här möter oss i flödande text och 170 bilder.

Utan vendeltiden skulle vikingatiden inte ha kunnat uppstå, vilket Ekero Eriksson visar med all tydlighet. Redan flera hundra år före vikingatiden var nordiska kungar och stormän del av ett vidsträckt kontaktnät, som möjliggjorde att gnistrande röda granater från Sri Lankas bergsbrott, elfenben från Afrikas solsvedda savanner och valben från det kylslagna Ishavet kunde nå vårt land.

Inte nog med det, på 500-talet organiserade svearna exporten av norrländska pälsvaror ner på kontinenten, pälsar och skinn som berömdes för sin kvalitet av östromerska skribenter vid Medelhavets kust.

Det kaos vikingarna ställde till med på kontinenten, med stora skeppsflottor och plundringar kan lätt få en att tro att Norden var krigets hjärta. Men tvärtom, i boken förklaras hur den vikingatida våldsexpansionen inte hade varit möjlig utan ett välorganiserat och väloljat samhällsmaskineri hemmavid, och detta maskineri skruvades till stora delar ihop redan under vendeltiden.

Ett exempel på detta är det medvetna uppbyggandet av roddarflottor och folkhärar som rustades med effektiva eneggade svärd, med vilka man hackade sig fram i fiendehären. Med hjälp av krigargravarna går det att följa hur nordborna nästan momentant följde vapenutvecklingen på kontinenten, framför allt inom det dominerande merovingiska frankerriket.

Sverige var inget isolerat hörn av världen. Trots att det var ett grundmurat hedniskt rike kunde det samspela med mäktiga kristna grannar. Tack vare sin utvecklade militära organisation kunde svearna med bistånd av gutarna grunda Svearikets första kolonistad (eller tätort) i kurländska Grobin på andra sidan Östersjön, en stödjepunkt för handel med allt från bärnsten till slavar.

Med kortare uppehåll utgjorde Kurland svearnas tributland fram till 1000-talets slut. Men grunden lades alltså i vendeltiden.

Alldeles i början av vendeltiden etablerades också Gamla Uppsala som Svearikets centrum, med stora platåhallbyggen, väldiga kungshögar och rännarbanor, det senare eftersom hästuppfödning var en kunglig specialitet.

Kristina Ekero Eriksson ger oss fascinerande inblickar i vendeltidens pråliga överklasskultur och föreställningsvärld. Det var nu djurornamentiken stod på sin höjd, och man kan riktigt känna finsmedernas förtjusning i att låta människa och vilddjur bli ett, de skrämmande vilddjuren var krigarnas skyddsandar.

Vi får särskilt stifta bekantskap med en av de berömda hjälmarna i båtgravarna i uppländska Valsgärde – liknande hjälmar har hittats i båtgravar i närliggande Vendel, gissa varifrån vendeltiden har fått sitt namn! – där de figurrika pressblecken och hjälmdetaljerna återger vildsvin, rovfåglar, gudar och monster, ja, en rovfågel i metall med sträckta vingar täcker faktiskt också ansiktet på hjälmbäraren.

Vid ungefär samma tid begravdes kung Raedwald i Sutton Hoo i det anglosaxiska kungariket Östangeln med en hjälm av vendeltyp, dessutom i en påkostad båtgrav. En rimlig tolkning är att Raedwalds hustru som uppges ha varit hedning, var en sveaprinsessa från Gamla Uppsala.

I Raedwalds båt anlände hon till sitt nya land, och i bagaget hade hon inte bara hjälmen utan en äkta östsvensk skald, som raskt lärde sina anglosaxiska kollegor de viktigaste partierna i Beowulfkvädet, också det en av vendeltidens pärlor och numera världslitteratur.

Mycket annat berättas det engagerande om i boken – runorna, segelkonsten, Odensdyrkan, om livet till vardags på jordbruksgodsen i söder och i pälsjägarskogarna i norr – men här finns inte plats att nämna allt.

Kristina Ekero Eriksson är Sveriges främsta populärarkeolog. Hennes bok ger för första gången en heltäckande bild av den försummade vendeltiden, som äntligen lyfts fram i ljuset med människor, hemmaliv, konst, politik och krig. Det är välskrivet, vackert, bitvis otäckt men oavbrutet lärorikt och fascinerande!

Jonathan Lindström