Recension

Historiska romaner

Carina Burman, God Natt Madame (Stockholm: Albert Bonniers förlag 2021). 270 s.

Ulrika Kärnborg, Lejonburen (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 383 s.

Sisela Lindblom, Brinn! (Stockholm: Norstedts 2021). 185 s.

Historiska romaner som antingen ljudbok eller tryckt produkt säljer bra. De flesta förlag har åtminstone en titel. Det är glädjande då jag är väldigt förtjust i historiska romaner.

Men jag är också kräsen. Det måste kännas historiskt övertygande, annars får det vara. Storyn måste dock baseras på något mer än enbart god historisk research. Det kräver en skicklig författare för att kunna skriva en god historisk roman.

Vad som gör en historisk roman till just en god roman, sett till story och gestaltning, kan självklart diskuteras. För egen del har jag som kriterium på en lyckad historisk roman att boken för ett samtal med läsaren om både förfluten tid, historia, och vår egen samtid. Den ska säga något mer än enbart redovisa historiska fakta i skönlitterär form.

Jag har valt ut tre romaner ur högen som jag tycker samtalar med läsaren på det sättet och som utkom i våras och somras. De är sinsemellan väldigt olika, även om epokerna ligger nära varandra: 1600-tal (Sisela Lindblom och Ulrika Kärnborg) och 1700-tal (Carina Burman). Alltså: Två böcker om stormaktstiden och en om den gustavianska eran.

Av de tre sticker så klart Carina Burman ut. Hon är den som har längst och bredast erfarenhet av romanskrivande. Men det innebär att vi kan – bör! – ställa högre krav på henne.

Så om vad handlar då hennes bok God Natt Madame? Handlingen utspelas under gustaviansk tid det vill säga slutet av 1700-talet och under Gustav III:s regering. Huvudpersonen är Anna Charlotta von Stapelmohr, en nära väninna till Bellman eller ”Bella” som Anna Charlotta kallar honom. Denna verkliga historiska person var gift med Gustav III:s gunstling Elis Schröderheim. År 1790 börjar hon skriva ned sina minnen, enligt romanen.

Von Stapelmohr eller som hon mer korrekt kallas i boken fru Schröderheim är då 36 år gammal. Om tre månader ska hon nedkomma med ett efterlängtat barn – hon har tidigare haft flera missfall. Berättelsen hon skriver är hennes egen och handlar om henne.

Även om Bellman spelar en viktig roll i fru Schröderheims liv, de är hjärtevänner men utan att dela bädd, så handlar inte boken om honom utan om henne. ”Jag författar mitt eget äreminne, trots att min mage pulserar av liv och jag ännu inte är gammal”, skriver hon.

Carina Burman delar generöst med sig av sin stora förtrogenhet med 1700-talet. Hennes personkännedom är mycket stor, expert som hon är på Bellman och 1700-tal. Allra bäst lyckas hon med att fånga tidsandan. Från att ha charmat sin omgivning under 1770-talet träder kung Gustav III fram som en tyrann och despot ju närmre vi kommer 1790, tiden för fru Schröderheims nedskrivande av sina minnen.

Jag ska ärligen säga att jag föll pladask för den här boken. Carina Burman kan ibland bli lite pratig och förälska sig i den historiska researchen, men det blir hon inte i denna. I romanen hör jag en kvinnas röst, fru Schröderheims, och inte den historiskt bevandrade och belästa litteraturvetaren Burman föreläsa.

Ulrika Kärnborgs Lejonburen sätter också en kvinna i centrum: drottning Kristina. Sex år gammal förlorade hon sin far, Gustav II Adolf, som dog vid Lützen 1632. I väntan på att få tillträda fostras hon in i rollen av regent av bland annat Axel Oxenstierna, kungens gamle kansler.

Relationen mellan Axel Oxenstierna och drottning Kristina är långt ifrån konfliktfri, ett tema som hon behandlade redan i Saturnus tecken (2016). Lejonburen är den andra och avslutande delen av två som behandlar stormaktstiden och den svenska kvinnliga regenten Kristina.

I romanen framträder en mer ensam Kristina, fast besluten att överge den svenska tronen och skapa sig ett nytt liv utomlands. Hon slits dock mellan plikten att gifta sig och kärleken till att få vara fri och känner sig motarbetad av det manliga riksrådet, som vare sig vill eller kan förstå hur hon upplever sin situation.

Utöver drottning Kristina och Axel Oxenstierna får vi även följa änkedrottningen Maria Eleonora, som sörjer sin make och är övertygad om att männen i riksrådet kommer lyssna på henne. Maktkampen mellan änkedrottning och riksråd slutade som bekant med att Kristina skildes från sin moder – omhändertagen av de sociala myndigheterna säger vi i dag.

Till skillnad från den första delen träder Axel Oxenstierna i denna del fram som en trovärdig historisk gestalt. Han har sina dåliga sidor men han har ändå velat väl. Kärnborg gestaltar med finkänslig hand en åldrande och slagdrabbad kansler som känner sorg i hjärtat över att behöva förlora sin egensinniga Kristina.

En annan gestalt som tar plats i romanen är Elisabeth (Lisbeta), Maria Eleonoras dvärginna. Hennes roll är att vara ”vittnesbärare” som hon själv skriver i sina anteckningar. Hon iakttar, lyssnar och drar sina slutsatser om sin sorgslagna fru och hennes umgänge.

Kärnborg använder sig av ett beprövat litterärt knep för att övertyga läsaren om det historiskt autentiska i Lisbetas berättelse: hon låter flickans anteckningar vara skrivna på dålig svenska. Det lyckas hon bra med tycker jag.

Jag hade gärna sett en tredje del i böckerna om svensk stormaktstid och om drottning Kristina. Det hade givit Kärnborg möjligheten att utveckla mer relationen mellan Kristina och Ebba Sparre. För nu blir det bara antydningar.

En annan kritik som kan resas mot romanen är att förståelsen av Kristinas agerande ifråga om abdikationen stannar vid att hon inte ville gifta sig. Det tycker jag känns tunt. Hur var det till exempel med hennes bildningstörst? Hennes katolicism?

Kärnborg är förvisso inne på att Kristins beslut var mångbottnat och ger en del intressanta exempel, men jag hade ändå velat läsa mer och se det gestaltat i fler kapitel.

Sisela Lindblom, till sist, tar sig an häxeri och Stockholm i romanen Brinn! Det är den mest formexperimenterande av de tre romanerna och den som dessutom vågar föra explicita samtal om relationen mellan det förflutna och vår samtid.

Utåt sett handlar boken om de dramatiska händelserna år 1676, året för de så kallade stockholmska häxprocesserna. Vi möter verkliga historiska personer som systrarna Anna och Brita Sippel och Anna Månsdotter, alla tre avrättades för häxeri.

Vi får också möta Lisbet Carlsdotter från Pelarbacken på Södermalm som både vakar och vittnar. Hon tillsammans med andra barn anklagade kvinnor i staden för häxeri. Därtill dyker också Gävle-pojken upp, han som drog igång allt, och Rumpare-Malin med flera historiska personer.

I handlingen om dessa personer och den pågående häxutredningen dyker så berättaren upp i sin egen historia. Berättaren, jaget i nutiden, är där, på plats för händelserna och interagerar med personerna.

Det gör hon för att kunna rädda Lisbet Carlsdotter som med alla sina ogrundade anklagelser snärjt sig själv i en härva av lögner och har nu fått domarnas ögon på sig. Galgen väntar på henne, om inte berättaren skyndar sig och undsätter henne.

Lindbloms roman skildrar därmed hur historieskrivning blir till i det att hon inför i handlingen en hobbyforskare som söker svar och förståelse. Ju mer ”jaget” söker i källorna desto fler frågor dyker upp. Till slut kan hon inte hålla sig utan glider in i det förflutna och blir en del av det hon undersöker.

Av de tre böckerna är Lindbloms roman den som sätter sig i minnet. Jag identifierar mig med Lindbloms hobbyforskare som söker svar men inte finner några.

Summa summarum: det finns flera goda historiska romaner för den som vill sjunka ned i läsfåtöljen och drömma sig bort till andra tider när höstregnet slår mot taket och grenarna piskar fönsterrutorna.

Carina Burman får fyra Historievärldar av fem!

Ulrika Kärnborg får tre Historievärldar av fem!

Sisela Lindblom får fyra Historievärldar av fem!

Bo Eriksson