Recension

2000-tal

Garrett M. Graff, Det enda planet på himlen – Ögonvittnen berättar om 11 september (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 482 s.

Terroristattackerna som drabbade USA på förmiddagen den 11 september 2001 skakade om en hel värld. Det var den dödligaste attacken mot USA sedan Pearl Harbor. Uppemot 3 000 personer dog och 25 000 människor skadades när islamister lyckades kapa fyra passagerarflygplan och krascha dem mot olika mål, däribland World Trade Centers tvillingtorn i New York.

I Det enda planet på himlen – Ögonvittnen berättar om 11 september återger den prisbelönade journalisten, historikern och författaren Garrett M. Graff det dramatiska förloppet, timme för timme, minut för minut, till och med sekund för sekund. Boken bygger på över 500 muntliga berättelser insamlade av författaren samt ett stort antal andra historiker och journalister.

Fotograf: Andy Duback

Det är en mosaik av muntliga vittnesmål som tillsammans skapar en bild av vad som hände den 9/11 (nine-eleven) och hur människor upplevde händelserna. Bokens första röst tillhör NASA-astronauten Frank Culbertson som var den enda amerikanen som inte befann sig på jorden den dagen utan svävade högt ovan på den internationella rymdstationen ISS.

Han beskriver hur kondensstrimmorna från alla flygplan som vanligtvis löpte kors och tvärs över USA var försvunna. Alla utom en det vill säga: Air Force One med presidenten George Bush den yngre var på väg tillbaka till huvudstaden.

Presidenten befann sig nämligen i Sarasota i Florida, där han skulle informera om arbetet med utbildningsreformen No Child Left Behind. Han närvarade under en högläsningsstund för en grupp lågstadieleever när nyheten nådde honom. Allt fångas upp av kameror och man ser hur Bush ser allt mer sammanbiten ut.

Det första amerikanska passagerarflygplanet, en Boeing 767 flight 11, kapades 8:14 lokal tid. Ombord på planet säger en av kaparna, Mohammad Atta att passagerarna ska ta det lugnt: ”Var snälla och sitt stilla. Vi vänder tillbaka till flygplatsen. Gör inget dumt.” Men det vände aldrig tillbaka utan flög medvetet rakt in i det norra tornet, World Trade Center I, i 750 km/h. Klockan var då 08.46.

Därefter följde det andra planet, United flight 175, som körde rakt in i det södra tornet klockan 09.03 (World Trade Center 2) i en hastighet av 950 km/h. Vid det laget hade sändningarna börjat och människor kunde följa direkt det som vid den här tidpunkten kallades för attackerna i New York världen över. Jag själv satt som klistrad vid tv:n.

Tusentals människor satt instängda i tornen. En del lyckades rädda sig själva, men en stor andel, de som befann sig ovanför det brinnande infernot, satt fast och ställdes inför ett omänskligt val: stanna kvar och brinn upp alternativt rökgasförgiftas eller kasta sig ut genom fönstren. Jag minns bilderna av fallande kroppar och hur jag reagerade med bestörtning och sorg.

Denna andra träff ändrade allt. Först nu förstod de amerikanska myndigheterna att detta var något annat än en tragisk olyckshändelse. USA gick in i fullt krishanteringsläge, vilket bland annat innebar patrullerande stridsflyg och avstängning av alla landets flygplatser samt evakuering av politiker på höga poster och personal i Vita huset.

Det hindrade dock inte terroristerna från att krascha ytterligare två plan. Klockan 09.37 följde nästa attack: American Airlines Flight 77 styr rakt in i Pentagon. Vid det här laget hade Kapitolium och Vita Huset börjat evakueras.

Det fjärde kapade passagerarflygplanet, United Airlines Flight 93, störtar i Somerset County i Pennsylvania klockan 10.03. Det var sannolikt på väg mot just Kapitolium eller Vita huset men passagerarna ombord på planet lyckades övermanna kaparna, dock utan att kunna rädda sig själva. Samtliga ombord dog i kraschen.

I boken finns berättelser om osannolika räddningsinsatser, sista samtalen hem till nära och kära, panikmeddelande från kabinpersonal och passagerare, nödropen från folk instängda på brinnande våningar, om modiga brandmän som aldrig återvände. De vittnar om människor som slängde allt vad de hade för händerna för att hjälpa svårt sårade människor för att minuten senare själva omkomma. Det är omskakande läsning.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson