Recension

Anders Burman, Dissensus: Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 219 s.

Trump-eran i USA skakade om världen och försatte demokratin i en kris som den ännu inte återhämtat sig från. Stormningen av Kapitolium i Washington DC skrev in sig som ännu ett sorgligt kapitel i demokratins historia. Men demokratin är inte given, precis som med jämställdheten måste den ständigt återerövras. Det framgår med tydlig skärpa i Anders Burmans Dissensus: Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria, som sett till ämnet är en av årets viktigaste böcker.

Sitt egentliga genombrott fick demokratin först i slutet av 1800-talet och en bit in i 1900-talet, genom de genomgripande rösträttsreformer som då genomfördes. I Sverige fick kvinnor för första gången rösta i ett svenskt riksdagsval hösten 1921 och fem kvinnor valdes dessutom in i riksdagen, en i första kammaren och fyra i andra kammaren.

Men som sig bör i en historisk översikt startar Burman sin framställning tidigare än så. Han börjar i antiken, förstås, var annars, då Grekland ju räknas som demokratins vagga.

Men riktigt så enkelt är det inte, för den demokrati som möter oss i stadsstaten Aten ligger långt från vår tids politiska system. Såväl kvinnor som invandrare, så kallade metoiker, var utestängda från politiskt medborgarskap och inflytande. För att inte tala om de tusentals slavar som slet i gruvor och på odlingsfälten; de hade inget att säga till om eller någon som förde deras talan. Den demokrati som praktiserades i Aten var därför ett slags de fria männens medborgerliga tyranni över alla andra.

Men tankarna om det grekiska demos, styret som en alternativ politisk statsform, levde ändå vidare, trots olikheterna i uppfattningarna om både dess värde och dess innehåll, det som Burman lägger i begreppet dissensus. För centralt i demokratins idéhistoria har varit att det alltid rått olika tankar och åsikter om vad demokrati är och nyttan med den.

Och den som eventuellt tror att man allt sedan antiken fram till och med 1800-talet lyft fram demokrati som politikens främsta och lysande baner, tar gruvligen miste. Från romartiden fram till 1700-talet talade man i stället om republikanism som det ideala folkets välde, inte om demokrati.

Men diskussionerna om republik eller ej förde ändå något gott med sig för demokratin: i det åsiktsgap som uppstod tog ett antal teoretiska modeller form som hade samhällskontraktet som grundmodell. Dessa modeller och synsätt kom att påverka den senare demokratiska utvecklingen.

Den amerikanska revolutionen i slutet av 1700-talet och den franska revolutionen med start 1789 kom att ändra förutsättningarna för det politiska tänkandet. För första gången i den politiska idéhistorien sågs politiken som ett framtidsorienterat projekt. Tillsammans skulle människan skapa en bättre värld, och för att kunna göra det måste man bryta med det gamla och börja om på nytt. Med ett sådant synsätt låg det inte långt bort att också inkludera alla kategorier av människor i framtidsprojektet.

Det demokratiska genombrottet kom vid sekelskiftet 1900 med kampen för allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor samt kravet på en människa, en röst. Det första landet i världen där kvinnor erhöll rösträtt var Nya Zeeland 1893.

Anders Burman är professor i idéhistoria vid Södertörns högskola. Fotograf: Emili Svensson

Anders Burmans bok borde vara obligatorisk läsning för alla ungdomar som ges möjlighet att rösta i nästa års val till riksdagen, region- och kommunfullmäktige. Ja, alla borde egentligen läsa den för att påminnas om att demokratin inte kan tas för given, den måste återerövras, oavsett dissensus.

Men där finns ett aber. Boken är förvisso välskriven men saknar språkligt lyft. Samma sak med de historiska exemplen som han skriver om; ibland blir det för mycket läromedel för min smak. Ämnet är oerhört viktigt och central men ämnesbehandlingen kunde ha varit mer spännande och djärv.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson