Recension

Förintelse

Nina F. Grünfeld, Frida: Min okända farmors krig (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2021). 298 s.

Margit Silberstein, Förintelsens barn (Stockholm: Albert Bonniers förlag 2021). 190 s.

Forskningen om Förintelsen utgör ett brett forskningsfält som innefattar allt från historiska kronologiska undersökningar av hur folkmordet på judar, romer och andra människor organiserades och genomfördes till sociologiska studier av hur mönstren i samhällslagren såg ut som bidrog till massutrotningen.

Ett inte ovanligt inslag i studierna är skakande vittnesmål från överlevarna. Men i takt med att de går bort har en ny genre uppstått: Förintelsens barn och barnbarns jakt efter vad som hände deras föräldrar respektive mor- och farföräldrar. Två nyligen utkomna böcker visar på möjligheter och faror som genren erbjuder.

Redan i tonåren började den norska journalisten Nina Grünfeld göra efterforskningar om sin farmor, som hon aldrig träffat och inte visste något om. Det enda hon med säkerhet kunde säga var att farmodern föddes i början av 1900-talet i en ortodox judisk familj, bördig från Österrike-Ungern. Men vad hände sen och varför lämnade hon ifrån sig sitt barn, Ninas pappa?

I Frida: Min okända farmors krig får läsaren följa författarens mångåriga jakt efter sin försvunna farmor, som levde ett kringflackande liv i Centraleuropa som prostituerad spionerimisstänkt och ensamstående judinna i en tid av nazistisk förföljelse och utrotning.

Frida blev gravid och födde sitt barn den 22 januari 1932. Sonen gavs namnet Bartolomej och fick Fridas efternamn, Grünefeld, eftersom fadern förblir okänd, då som nu. Hon tvingades lämna ifrån sig barnet efter ett par dagar under påtryckning av socialhjälpen. Pojken överlämnades till den judiska församlingen och gavs då namnet Berthold. Sedan hamnade han i en fosterfamilj.

Sju år gammal sändes Berthold till Norge, till nya fosterföräldrar – hos den judiska familjen Abrahamson i Trondheim. När tyskarna invaderade Norge sände de iväg pojken till Sverige. Han fick senare barn, dottern Nina.

Tillsammans startar fadern och dottern en jakt efter Frida, en resa som tar många år och som är fylld av besvikelser och tårar. Eftersom jakten på Frida är en del av berättelsen – av själva genren som sådan – redovisar jag inte mer av handlingen.

I journalisten Margit Silbersteins bok är jakttemat nedtonat, däremot finns den obligatoriska resan med, färden som tar författaren till både koncentrationsläger och hembyar och födelseorter. Hos Silberstein är föräldrarnas berättelse redan känd, hon reser efter mer kunskap och ökad förståelse.

Silbersteins bok tar sin utgångspunkt i dels högen av brev som fadern skrev frenetiskt till hennes mor 1946–1948, dels hennes egna barndomsminnen och uppväxten i Norrköping.

Föräldrarna kände varandra före kriget men skildes åt. Modern överlevde både Auschwitz och Bergen-Belsen. Fadern klarade två års fångenskap i Sibirien. Modern kom till Norrköping 1945 med de vita bussarna efter befrielsen från Bergen-Belsen. Efter sin fångenskap åkte fadern till Rumänien och anlände några år senare till Sverige, där de återförenades.

Silbersteins bok beskriver hur det är att växa upp med ett tungt arv efter Förintelsen. Hon beskriver hur hon som liten försöker förstå vad det är som föräldrarna gått igenom. ”Som barn hade smärtan en nästan befängd dragningskraft på mig. Jag ville gå in i den, känna den, låta det outhärdliga, det ofattbara, brinna i mig. Som om min mors plågor skulle mildras om jag delade dem med henne”

Frågorna och skulden präglar hennes barndom, uppväxt och vuxna liv. Hon har varit – är delvis alltjämt – besatt av en historia hon inte självt levt. ”Jag har levt i och varit ockuperad av berättelsen om den historien”, det vill säga Förintelsen.

Även om de tillhör samma genre skiljer de båda sig åt. Nina Grünfelds bok om farmodern mynnar ut i ett slags katharsis i det att det mesta som går att få ut om henne, via det historiska källmaterialet, kommer fram, även om många frågetecken förblir obesvarade. Spåren leder till de grymheter som judar och andra människor utsattes för under 1930-talet och vidare till slutdestinationen Auschwitz och nazisternas folkmord. Pappan förstår allt mer vad hans mor tvingats genomlida och dottern lider med honom.

Margit Silbersteins bok däremot, som för övrigt håller en högre stilistisk nivå än Grünfelds, dissekerar svårigheterna att växa upp i skuggan av Auschwitz och nazisternas folkmord. Det handlar snarare om en inre resa, vad det innebär att ha föräldrar ”som slitits sönder i en värld av ondska, hat och död” – genom sitt skrivande och de resor hon genomför hittar Silberstein sig själv, även om hon skildrar nazisternas förbrytelser också.

Just den här aspekten på genren, resor i släktingars spår och insikterna som följer med dem, kommer vi säkert se mer av, inte bara rörande Förintelsens offer utan också andra historiska folkmord. Faran är dock att det lätt slår över och blir för genrestyrt och att förlagen ser stora pengar i Förintelselitteratur.

Genren kräver en finkänslig hand och en seriös hantering inte bara på grund av ämnet – Auschwitz är inget man skämtar om – utan också för att undvika klichéer. Det sista vi vill ha är frampressade berättelser utan förankring i författarnas hjärta och själar. Vare sig Silberstein eller Grünfeld går i den fällan utan skriver äkta och ärligt.

Margit Silbersteins bok får fyra Historievärldar (extra plus för språket) och Nina Grünfelds får tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson