Recension

Andra världskriget

Henrik Berggren, Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942 (Stockholm: Norstedts 2021). 485 s.

I Landet utanför: Sverige och kriget 1940–1942 berättar historikern och författaren Henrik Berggren om hur Sverige är satt under hårt tryck. Tyskland har gått segerrikt fram på den europeiska kontinenten och vill nu transportera trupper genom Sverige till den finska krigsskådeplatsen. I slutet av boken, vid nyåret 1942–1943, rasar slaget om Stalingrad och Amerika är sedan ett år tillbaka tillbaka involverat i kriget genom japanernas attack på Pearl Harbour 7 december 1941.

Henrik Berggren är en etablerad och skicklig facklitterär författare med flera uppmärksammade böcker bakom sig. Han har bland annat skrivit en biografi över Olof Palme, om Dag Hammarskjöld och om 1968 års revolt. Hans senaste bok utgör del två i en serie om Sverige under andra världskriget.

Fotograf: Göran Segeholm

Precis som i den första delen möter vi både politiker och vanliga människor, mer eller mindre kända. Vi får bland annat följa Axel Wenner-Gren, författaren Ivar Lo-Johansson, journalisten Barbro Alving (Bang), Karin Bergman och sonen Ingmar Bergman och en ung Astrid Lindgren.

Han tar också med den fiktive karaktären Johannes Krilon i Eyvind Johnssons romanserie i tre delar, den så kallade Krilon serien. Det är alltid vanskligt att blanda in fiktion i historia men Berggren lyckas hålla isär fiktionen från verkligheten samtidigt som han låter fiktionen, Johannes Krilons öden, reflektera en orolig samtid.

En av mina personliga favoriter i de två böckerna har blivit finansmannen Axel Wenner-Gren, en person som uppenbarligen hade en skruv lös men som ändå lyckades segla sig igenom kriser och motgångar – och bli enormt förmögen på kuppen. Hans internationella kontaktnät var stort. På Bahamas umgås han med hertigen av Windsor, tidigare Edvard VIII, och hans frånskilda Wallis Simpson. Han träffar den amerikanske presidenten och så vidare.

Huvudnumret i denna bok två utgörs annars av den så kallade Midsommarkrisen, som är ett av svensk historia mest omdebatterade politiska händelse. Tyskarna ställde krav om att få transportera en division – den hette Engelbrecht – på omkring 15 000 man från Norge till Finland genom Sverige plus en rad andra krav. Transporten av en militär trupp som skulle sättas in i striderna i Finland var ett betydligt större brott mot den svenska neutraliteten än permittenttrafiken.

Tyskarnas krav orsakade politisk kris inom samlingsregeringen, som leddes av statsminister Per Albin Hansson. Det hölls krismöte och kungen informerades om läget.

Den svenska monarken Gustav V var positiv till ett jakande svar till tyskarna men uttryckte sig däremot oklart om hur långt han var beredd att gå för att få igenom sin vilja. Hotade han med att avgå? Eller utnyttjade statsministerns monarkens oklara abdikationshot för att vinna över de ännu inte fullt ut övertygade statsråden och den motsträviga riksdagsgruppen?

Henrik Berggren landar i att statsminister Per Albin Hanssons övergripande mål varit att hålla Sverige utanför kriget och hålla ihop samlingsregeringen. Han lyckades med båda men Sverige betalade ett högt moraliskt pris. Frågan om dubbelmoral i svensk neutralitetspolitik är laddad och aktuell än i dag.

Skildringar av de stora händelserna som kriser och slag varvas med små och vardagliga, till exempel vilka filmer som gick upp på biograferna och hur systemet med ransoneringskort fungerade. Vi får stifta bekantskap med Dansbaneeländet och upprördheten över den nöjeslystna ungdomen (som mer hade med kriget att göra än jazz-dansens erotiska karaktär). Idrottsarenorna lockade med sport och Gunder Hägg slog rekord efter rekord.

Därutöver skildrar han också uppkomsten av nya myndigheter såsom statens informationsstyrelse (SIS), ett svenskt propagandaministerium och den allmänna säkerhetstjänsten.

Henrik Berggren skriver bra och har onekligen en god historia att berätta, men vet vi inte allt som finns att veta om Sverige och landets agerande under andra världskriget? Behövs det verkligen fler böcker om Midsommarkrisen och om svensk dubbelmoral i krig?

Styrkan i Berggrens bok ligger inte i huvudnumren, de skildras bra möjligen lite förutsägbart, nej det som gör hans serie om Sverige under andra världskriget till god och viktig litteratur är att också det andra tas med, det som tillhör vardagen och utspelas mellan kriserna.

Det är som en stor växande våg där vågtopparna utgörs av de kända politiska händelserna, såsom Midsommarkrisen, medan kraften som får vattnet att växa är mikrohistorien och de enskilda individernas öden i vardagen. Det blir på så sätt både makro och mikro. Att skriva en sådan synteshistoria är en stor bragd. Han surfar lika säkert på vågtopp som i vågdal.

Fem historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson