Recension

1800–2000. Kultur- och litteraturhistoria

Magnus Berg, Romanen och tattaren: Bilden av resandefolket i svensk skönlitteratur 1842 till 2018 (Stockholm: Carlssons bokförlag 2020). 310 s.

Litteratur skildrar både personliga skeenden, relationer mellan människor och överpersonliga strukturella processer. En speciell form av förväntningar uppstår när ”tattare” eller resandefolket som den korrekta termen lyder introduceras i berättelsen. De blir hotet mot tryggheten, det invanda och normala livet, den gamla goda svenska bondekulturen. De är inkräktare som ställer till besvär och som regel är de ett namnlöst myller av småkriminella, avvikande och farliga individer.

Etnologen och museologen Magnus Berg gör i Romanen och tattaren ett samlat försök att diskutera ”tattaren” i svensk skönlitteratur, från Carl Johan Love Almqvists Tre fruar i Småland (1842) fram till i dag. Det är förvånande nog första gången något sådant görs. I fokus står representationer och stereotyper och deras funktioner i ett kollektivt identitetsarbete.

Berg går noggrant och systematiskt tillväga. Han är noga med ordvalen och begreppen som till exempel att han skriver ”tattare” när de dyker upp i berättelserna men resande, resandefolk, romanoa och romanifolk när han talar om dem – de olika grupperna – i verkligheten.

Många författare passerar förbi i de som regel mycket intressanta och stringenta litteraturanalyserna, både kända och okända, såsom Carl Johan Love Almqvist, Viktor Rydberg, August Strindberg, Martin Koch, Stig Claesson, Fredrik Ström, Eyvind Johnson, Majgull Axelsson, Kerstin Ekman, Sara Lidman, Max Lundgren, Thom Lundberg med flera. Ytterst få texter anlägger de resandes perspektiv. Av de nämnda är det endast Thom Lundberg som gör det.

Litteraturens fördomar om ”tattare” och de stereotyper som presenteras, som antingen hot eller exotiskt och lockande, speglar förstås sin tid. Det är för övrigt en styrka med boken att författaren lyfter fram den historiska kontexten också.

Som när staten 1943–1944 genomförde en ”tattariventering”; det var ett projekt som syftade till att komma åt resande folket. Man igångsatte eller snarare önskad se en kulturell utrotning i form av assimilering.

Resultatet är väl känt: tvångsomhändertagande av resande barn och sterilisering av kvinnor som ansågs avvikande. Hur många resande som steriliserades är än i dag okänt. Inte blev det så mycket bättre för resande folket under efterkrigstiden. ”Tattarplågan” blev ett allmänt accepterat begrepp vid 1900-talets mitt.

Sedan 1999 har vi i Sverige fem minoriteter: samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer. Resandefolket definieras som en del av rom-gruppen, på gott och ont.

Att försöka sammanfatta alla resultat och delresultat av analyserna av de litterära författarskapen låter sig inte göras i en recension, och är inte heller intressant: läs i stället boken! Men några poänger tycker jag ändå bör lyftas fram.

En första är att ”tattaren” oftast står som symbol för något dåligt och farligt, som ett hot mot samhället och gemenskapen. En andra är att gruppen fått vara föremål för (farlig) åtrå och längtan. Man både vill och inte vill ingå i en relation med ”tattaren”, som både exotiseras och sexualiseras.

En tredje är ”tattaren” som varningslampa, som ”markörer av gränsen mellan ett bra liv och ett dåligt”. ”Tattaren” blir problemets upphov som måste stötas bort eller fördrivas ur byn och området.

En fjärde är ”tattare” som de drabbade. ”Det är de som har blivit utsatta för övergrepp från storsamhället, nästan uteslutande sådana som förekommit från 1930-talet och framåt.” Då har ett skifte av fokus ägt rum, från perifera figurer till berättelsens huvudpersoner.

Magnus Bergs studie är intressant, viktig och nyskapande. Eftersom det saknas en liknande översikt är den av betydelse för både den historiska och litteraturvetenskapliga forskningen. Hans analyser av de skönlitterära författarskapen bidrar dessutom till att (på en textnivå) öka kunskapen om hur stereotyper konstrueras och fördomar lever vidare via litteraturproduktionen.

Författaren har en personlig stil som förtjänar uppmärksamhet. Jag log och skrattade ibland åt hans underfundiga humor och drastiska svängar i tankar och associationer. Men ibland blir det för mycket och man tappar bort sig i språklekarna. Ibland förminskar han även sig själv på ett sätt som jag inte tycker behövs. Om någon behärskar ämnet, ”tattaren” i litteraturen, så är det Magnus Berg.

Jag saknar dock teoretiska resonemang kring litteraturproduktion och stereotyper och fördomar som hade kunnat vidga perspektiven på det vi möter i de annars spännande och intressanta litteraturanalyserna. Kanske Emmanuel Levinas ord om den Andre eller varför inte Julia Kristevas om det abjekta hade kunnat vidgat seendet och läsandet? Det hade höjt den vetenskapliga nivån på genomgångarna och stimulerat andra typer av diskussioner än att litteraturen alltid speglar sin tid och verklighet.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson