Recension

Hallie Rubenhold, Fem kvinnor: Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer i översättning av Nils Sjödén (Göteborg: Daidalos 2020). 370 s.

Mellan augusti och november år 1888 uppstod en mardröm på Londons dimmiga gator. En serie brutala kvinnomord begångna av en mördare som i ett brev till en dagstidning kallade sig ”Jack the Ripper”, Jack Uppskäraren.

Förvisso menar somliga att brevet inte skrevs av mördaren, men hans namn har ändå blivit synonymt med seriemördare i största allmänhet och kvinnoskändning i synnerhet. Det stod mycket om morden i de engelska tidningarna och de bestialiska detaljerna spreds via telegrafkablar över hela världen. Med bara ett dygns eftersläpning nådde nyheten om ännu ett nytt makabert mord i USA och Australien.

Alla offer var kvinnor: Mary Ann Nichols (43 år), Annie Chapman (47 år), Elisabeth Stride (45 år), Catherine Eddowes (46 år) och Mary Jane Kelly (25 år). Det kan ha funnits fler kvinnor som föll offer för Jack Uppskäraren men dessa fall känner man säkert till.

Tillvägagångssättet var detsamma: tortyr, sexuellt våld och brutal lemlästning. Kvinnorna höll till på East End och var prostituerade. Så brukar historien oftast berättas, med Jack Uppskäraren som huvudperson och kvinnorna som hans offer, alla etiketterade prostituerade.

Så återger dock inte Hallie Rubenhold historien om de fem kvinnorna som för alltid kommit att förknippas med slaktaren Jack Uppskäraren. Hon menar att vi har övertagit den viktorianska världens värderingar av fallen, vilket ger en skev bild av tiden och händelsen.

Det finns till exempel inga bevis för att kvinnorna var prostituerade. Mördaren gav sig på sovande kvinnor, inte kvinnor som sålde sina kroppar. ”Att påstå att de var prostituerade är att falla tillbaka på godtyckliga hypoteser grundade i den viktorianska tidens fördomar.” Tidningar, polis och rättsväsende talade nedsättande om dem, sexualiserade dem och avhumaniserade offren.

Det var länge sedan jag läste en sådan bra historiebok, för Rubenhold ger en suverän framställning över ett antal kvinnor vars öden hamnat i händerna på sensationslysten historikerjournalistik. Hon ägnar inte mördaren något intresse utan skriver kvinnornas liv, och hon gör det på ett fantastiskt bra sätt.

Vi får initierade skildringar av 1800-talets London och i synnerhet av det beryktade East End: smutsen, trångboddheten, fattigdomen, kriminaliteten, eländet och våldet. ”Uppbrutna trottoaer, trasig gatubelysning, stinkande avlopp, pölar med stillastående, bakteriealstrande vatten och vägbanor fulla med skräp gav en föraning om vad som var att vänta inne i byggnaderna.”

Hon påpekar att hälsoinspektörer kunde finna fem barn som delade säng tillsammans med ett avlidet barn i väntan på sin begravning. ”Man sov på golvet, på högar av lump eller halm; det fanns de som belånat alla sina kläder och endast hade en trasa att skyla sig över.” Det var ett helvete och i det rörde sig trasiga, sjuka och alkoholiserade individer som av olika anledningar fallit på samhällsstegen, rakt ned i den mänskliga avgrunden.

Det som förenar Polly (Mary Ann), Annie, Elizabeth (svenskan), Kate (Catherine) och Mary Jane var att de drogs ned i mänsklig förtvivlan och inte såg någon väg ur sitt elände.

En annan gemensam faktor, förutom att de var kvinnor, var att de föddes in i arbetarklassen och av olika anledningar hamnade snett i livet. Deras makar, sambor och manliga bekanta misshandlade dem och söp.

Alkoholen var återkommande i kvinnornas liv. Och då avses inte salongsberusning utan grav alkoholism med perioder av medvetslöshet och oförmåga att ta hand om sig själv. Den gav lindring och fick de att glömma. Däckade på gatorna låg de utlämnade åt en kvinnofientlig omgivning.

Det ges inte här möjlighet att gå igenom kvinnornas liv, det skulle göra recensionen alldeles för lång. Men av kvinnorna var det faktiskt bara en, Mary Jane, som ett tag var lyxprostituerad. De andra var det inte. Varje kvinna får sin egen del i boken och blir på så sätt mer än enbart ett av mördarens offer – de blir människor.

Det här är en välskriven, högintressant och väl-researchad bok. Jag kan inte för mitt liv förstå hur hon lyckats få fram alla uppgifter om dessa trasiga och fattiga individer som levde i samhällets marginal.

Hade Hallie Rubenhold varit en svensk författare skulle hon ha kammat hem både Augustpris och Stora Fackbokspriset samt en rad andra litterära priser.

Jag vet att jag tar i nu och att det kanske retar upp en eller annan läsare, men ibland är det ändå skönt att få perspektiv på de stora svenska facklitterära författarskapen, som hyllas i tidningarna och i media. Vid en jämförelse med utlandet är våra litterära storheter ganska små.

Rekommenderas varmt! Fem Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson