Recension

Översikt

Karin Tegenborg Falkdalen, Svenska drottningar: I blickfånget från Vasatiden till idag (Lund: Historiska media 2020). 384 s.

Det hette förr att Sveriges historia är dess konungars. Så säger man inte längre. Man ser i dag annorlunda på regenternas roll i den historiska utvecklingen och lyfter mer fram kvinnorna vid kungarnas sida, drottningarna.

Skiftet av fokus, från männen till kvinnorna, har gett upphov till en rad nya forskningsfrågor. Vad har det inneburit att vara drottning och ständigt befinna sig i blickfånget? Vilka krav har ställts på henne och hur har hon anpassat sig för att motsvara omgivningens förväntningar exempelvis från hovets sida och folket? I boken Svenska drottningar skildrar Karin Tegenborg Falkdalen drottningrollens förändrade villkor under 500 år.

Karin Tegenborg Falkdalen är fil dr i idéhistoria och har länge sysslat med drottningar i historien. I sin avhandling från 2003, Kungen är en kvinna, studerade hon retorik och praktik kring kvinnliga monarker under tidigmodern tid. Tegenborg Falkdalen har även skrivit en uppmärksammad bok om Gustav Vasas fem prinsessor, Vasadöttrarna, samt biografier över två av dennes hustrur: Katarina Stenbock och Margareta Leijonhufvud.

Varför detta intresse för drottningar och prinsessor och inte för kungarna och prinsarna, kan man ändå undra. Svaret ger hon själv i inledningen av boken. Det beror på dels att hon som sagt under lång tid forskat om monarkins kvinnosida, dels ett besök på Gripsholms slott som författaren gjorde när hon var barn. Drottningarnas böljande klänningar och glittrande smycken drog tioåringens blickar till sig – och hon förtrollades. Något säger mig att den senare anledningen fortfarande är den starkaste drivkraften.

Boken är indelad i fem delar vilka också svarar mot fem olika aspekter på drottningrollen. För det första, den kärleksfulla och plikttrogna makan. För det andra, den representativa partnern. För det tredje, en prins till varje pris. För det fjärde, den politiska partnern. För det femte, den moderliga och välgörande drottningen.

Framställningen inom dessa tematiska delar är kronologisk med fördjupningsavsnitt på vissa drottningar, allt beroende på hur representativa de är för temat. Det betyder att drottningarna, inalles 26 stycken, dyker upp i en, två eller flera delar, beroende på vad som avhandlas.

Det ger till följd en del biografiska upprepningar och en känsla av att den facklitterära berättelsen inte arbetar sig framåt, eftersom det inte finns ett utstakat slutmål, ett svar på en större fråga eller liknande, som vi är på väg mot.

Men det utesluter inte intressanta resultat och matnyttigt innehåll. Även resultat går att urskilja. En viktig övergripande slutsats är att de flesta drottningar vi har haft sedan Vasatiden har varit av utländsk härkomst. Som till exempel Katarina av Sachsen-Lauenburg, gift med Gustav Vasa, Anna av Habsburg-Steiermark, gift med Sigismund och Lousie Mountbatten, gift med Gustaf VI Adolf. Majoriteten utländska drottningar hämtades från tyska hertig- och furstedömen såsom Baden, Holstein-Gottorp och Preussen.

En annan övergripande slutsats är att drottningarna anses ha bidragit med ädla anor till den svenska kungafamiljen. Med undantag för krigarkungar såsom Gustav II Adolf, Karl X och Karl XII, som nota bene förblev ogift, stod inte de svenska monarkerna högt upp på de utländska kungahusen bortgifte-lista. De blivande svenska drottningarna gifte som regel ned sig.

Sen finns det iakttagelser och uppgifter som av olika anledningar särskilt fångat mitt intresse. Som problemet med att få till stånd en prins till varje pris och hur födelsen av ett kungligt barn alltid var en offentlig angelägenhet.

Regeln för monarkerna var enkel: ingen son – ingen arvtagare. När därför de unga drottningarna, ibland blott tonåringar, anlände till det svenska hovet låg uppgiften att föda en tronarvinge tung på dem. En barnlös drottning betraktades som misslyckad och hade svårt att göra sig gällande vid hovet.

En tronföljares födelse var en stor händelse. Man födde sina barn inför öppen ridå, bokstavligen – och till publik. Ibland hade man endast en skärm till skydd, dit läkaren och barnmorskorna hade tillträde. I övrigt rådde stor trängsel i rummet och i angränsande salar.

Det kunde utveckla sig till rent absurda tillställningar när en drottning skulle nedkomma. Samtidigt som Josefina av Leuchtenberg, gift med Oscar I, skrek och vred sig av smärta på de nedsolkade lakanen i paradsängen på slottet bjöds gäster på choklad och intog en lättare lunch i rummet bredvid – med dörrarna öppna. Hon bröt dock med traditionen: hon slapp ha gästerna i samma rum som hon själv låg och födde i.

Många intressanta infallsvinklar, god research och fina färgbilder; för den som älskar drottningar och monarki-historia är denna bok ett måste. Minus för upprepningar och för frånvaro av ett vidare forskarsammanhang (och diskussion av den) som hade kunnat belysa drottningrollen och öka skärpan i den historiska analysen.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson