Bland böckerna

Fyra nya historiska studier

David Larsson Heidenblad, den gröna vändningen: En ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (Lund: Nordic Academic Press 2021). 270 s.

Roddy Nilsson & Marie Eriksson, Ilska, desperation och lömska försåt: Våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige (Lund: Nordic Academic Press 2020). 261 s.

Mathias Persson, Det villrådiga samhället: Kungliga Vetenskapsakademiens politiska och ekonomiska ideologi, 1739–1792 (Lund: Nordic Academic Press 2020). 340 s.

Joachim Östlund, Vid världens ände: Sultanens sändebud och hans berättelse om 1700-talets Sverige (Lund: Nordic Academic Press 2020). 157 s.

Det mesta som produceras inom svensk historisk forskning når tyvärr aldrig utanför universitetens korridorer och seminarierum. Det är synd, för det finns mycket spännande som pågår och skrivs. I denna boköversikt presenteras fyra nya akademiska studier med förhoppningen om att väcka nyfikenheten till liv och att fler får upp ögonen för den historiska kunskapsproduktionen som äger rum på de lärda institutionerna.

För att börja med Joachim Östlunds intressanta studie av sultanens sändebud Mehmed Said Efendis redogörelse över ett för denne mycket exotiskt besök: Sverige och Stockholm anno 1733. Det tog sändebudet mer än ett halvår att ta sig till Norden och till Stockholm, som låg ”vid världens ände”. En resa och upplevelser som författaren analyserar i detalj.

Joachim Östlund är lektor i historia vid Lunds universitet och har tidigare forskat om kontakterna mellan Sverige och Osmanska riket, slaveri, diplomati, kulturmöten och kunskapsutbyten.

Anledningen till att sultanen skickat ett sändebud till den avlägsna staden i riket långt bort från civilisationens högborg var att säkra återbetalningen av skulder som Karl XII ådragit sig i Bender – den svenske kungen vistades där 1709–1713, ”kalabaliken i Bender”. Men som Östlund visar i sin närläsning av Efendis skriftliga redogörelse över besöket passade han också på att studera det svenska samhället, dess politiska institutioner och knyta kontakter.

I sin analys av diplomatrapporten aktualiserar Östlund frågor kring globalhistoriska processer, identitet och territoriella gränser. Men också hur det grekisk-romerska arvet och imperietraditioner omtolkas efter dagspolitiska syften.

När Mehmed Said Efendi anlände till Stockholm togs han emot med jublande människor, ”druvklasar av åskådare” kallar han dem i sin rapport. Kanonsalvor avfyrades, och han fördes i en ståtlig kortege genom staden.

Till skillnad från andra utländska resenärer beskriver han Sverige i positiva termer, inte som ett efterblivet land befolkat av primitiva människor, av nedgångna imbecilla suputer, utan som ett paradis. Svenskarna var kraftigt byggda, ”högvuxna och med sköna anletsdrag”. Ovanligt många blev så mycket som åttio år gamla, påpekar han också.

En annan ny 1700-studie är Mathias Perssons Det villrådiga samhället: Kungliga Vetenskapskademiens politiska och ekonomiska ideologi, 1739–1792. Kungliga Vetenskapsakademien var en viktig institution i det svenska 1700-tals samhället. Den samlade vetenskapsmän och lärda verksamma inom olika områden. Organisationen hade även ett nära band till eliten och makthavarna.

Mathias Persson är idéhistoriker verksam vid Uppsala universitet och har ägnat sig åt olika aspekter av det svenska 1700-talet, bland annat idéutbyte och föreställningar om ”det andra”. Men nu har han tagit sig an den ärevördiga Kungliga Vetenskapsakademien för att utröna institutionens politiska och ekonomiska synsätt under åren 1739–1792 mot bakgrund av dess täta förbindelser med samhällsledningen såsom hattpartiet.

Ett huvudresultat av studien är att organisationens samarbete med hattpartiet färgade av sig på dess människo- och samhällssyn. För samtidigt som akademiens ledamöter förde fram nya idéer om individens förmåga att ta eget ansvar så var de politiskt konservativa och slog vakt om det rådande. Som han konstaterar: ”Många ledamöter föreställde sig att samhällsledningen – fursten, ständerna, regeringen, de förnäma och de förmögna – drev samhället framåt och utgjorde garanten för invånarnas välmåga.” (s. 235)

I fokus för studien står Vetenskapsakademiens idéskapande kring samhället under en omtumlande period av svensk historia – upplysning och Gustav III:s regeringstid – mot bakgrund av organisationens nära kontakter med eliten och makthavarna. Författaren kan konstatera att akademiens ledamöter såg på sig själva som viktiga aktörer i samhällsförändringen.

Mycket händer också inom forskningen om 1800-talet. Både Roddy Nilsson och Marie Eriksson är historiker med social inriktning i sina forskningar. Roddy Nilsson har specialiserat sig på historisk kriminologi, kriminalpolitik och sociala problem. Marie Eriksson har fokuserat våld och dess kopplingar till kön och genus. I deras studie Ilska, desperation och lömska försåt tar de sig an 1800-talets våldsamma kvinnor.

I forskningen om kvinnor och våld framställs som regel – och med rätta – kvinnan som oskyldig och ett offer för manligt våld. Nilsson och Erikssons studie däremot ser till kvinnorna som förövare, och då inte enbart i egenskap av barnamord, vilket annars är det vanliga. En dylik studie ger, menar författarna, en djupare förståelse ”inte bara för kvinnors roller i samhället utan också för samhället, kulturen och genusordningen i vid mening”. (s. 11)

Det handlar om grova brott: mord och misshandel samt våld mot den egna kroppen som självmord eller aborter. Källmaterialet består av domstolsmaterial och material hämtat från Sundhetskollegium och senare Medicinalstyrelsen.

Kvinnor stod för cirka 10 procent av det dödliga våldet under 1800-talet. Mer än hälften utgjordes av giftmord. Ett faktum som författarna förklarar med rådande genusordning: ”det var kvinnorna som distribuerade mat, dryck och, i förekommande fall, mediciner.” Det var med andra ord relativt lätt att för en kvinna att under lång och kort tid förse sitt offer med gift i antingen drycken eller maten. Det var dessutom lätt att komma över gift såsom arsenik.

Andra mord begicks med kniv, yxa eller andra tillhyggen. Det vanliga var att offren bodde i samma hushåll eller i en bredvidliggande stuga. Största kategorin bland morden var dock barnamorden. Kvävning och dränkning var de vanligaste metoderna. Barnen var oftast mycket små och tillvägagångssättet liknade i hög grad det vid neonaticid, enligt författarna.

Barnamorden är de dåd som litteraturen oftast fördömer. Författarna påpekar dock att kvinnorna som gjorde sig skyldiga till barnamord var inga omoraliska, onda och grymma monster. ”De var tämligen vanliga ogifta kvinnor i fertil ålder som levde i ett samhälle vars maktstrukturer placerat dem i en svår situation.” (s. 179). Vad som däremot fick dessa kvinnor att på ett psykologiskt plan begå handlingen är desto svårare att besvara, menar dem.

David Larsson Heidenblad är en historiker som specialiserat sig på kunskapshistoria; han är också biträdande föreståndare för Centrum för kunskapshistoria (LUCK) vid Lunds universitet. Han och några kollegor etablerade ämnet kunskapshistoria i Norden för ett par år sedan och har sedan dess fördjupat och breddat ämnet ännu mer. Med Den gröna vändningen fokuserar han den tidiga miljörörelsen i Sverige och miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden.

Genombrottet för miljöfrågorna kom egentligen först under hösten 1967. I alla fall om man ser det utifrån ett kunskapshistoriskt perspektiv. Först då började kunskap om en miljökris att på allvar cirkulera i det svenska samhället i stort.

Drivande i utvecklingen var flera svenska vetenskapsmän såsom Hans Palmstierna, Karl-Erik Fichtelius, Svante Odén och Georg Borgström. De tillsammans med andra insatta personer utgjorde en kör av varningsröster – och miljödebatten tog fart.

Dessa svenska företrädare för vetenskap var en del av en internationell trend mot mer uttalat politiskt aktiva och engagerade vetenskapsmän. För första gången sågs miljöförstörelsen som ett överlevnadsproblem. ”Därmed kom miljöfrågorna att haka i de två globala hotbilder som redan cirkulerade i samhället: kärnvapenhotet och överbefolkningen.” (s. 196)

Problemen i Sverige var också många: surt regn, gäddor förgiftade av kvicksilver och bilar drivna av blyhaltig bensin. En konsekvens av lyftandet av dessa och andra miljöfrågor på såväl nationell som global nivå blev att miljöfrågorna politiserades. Det är helt i linje med en kunskapshistoriker som arbetar med cirkulationsbegreppet att också studera vad denna process (miljöfrågornas politisering) gjorde med kunskapen.

Heidenblad urskiljer en tydligare konfliktnivå från 1969. Aktörer såsom politiker, fackförbund, näringsliv och nya sociala rörelser tog över frågan och gjorde politik av den.

Motstridiga kunskapsanspråk framfördes i offentligheten och frågan var, vad som var ideologiska ställningstaganden och vad som var naturvetenskapliga faktum. När så FN:s första konferens om den mänskliga miljön anordnades i Stockholm 1972 och riktade världens uppmärksamhet på att jorden höll på att gå under, var problemet för den svenska allmänheten ganska välkänd.

Miljöproblemen hade redan debatterats och ideologiserats i pressen, främst DN, under flera års tid. Under fem års hade kunskap om miljöproblemen formats och omformats – cirkulerats – och hunnit påverka många människor.

Som sagt, mycket historisk forskning pågår på våra universitet som har svårt att nå ut till en bredare allmänhet. Kanske kan en sådan här presentation av några studier öka intresset för den akademiska historiska forskningen. Jag hoppas det, för det finns mycket mer spännande att upptäcka.

Jag hoppas även återkomma med mer utförliga och analyserande recensioner av dessa anmälda böcker längre fram. Tills dess önskar jag trevlig läsning av en, två, tre eller alla fyra böckerna!

Bo Eriksson