Recension

Antologi. 1700-tal till 2000-tal

Peter Josephson & Leif Runefelt (red.), Historiska typer (Gidlunds förlag: Möklinta 2020). 269 s.

Vad är det som krävs för att få ”prästens dotter att rymma med en knarkare, som får en att säga i natten ’jag behöver nåt starkare’”, sjunger Håkan Hellström i ”Det dom aldrig nämner”. Kärleken och utanförskapet liksom kopplingarna till droger är återkommande teman i Hellströms musikaliska textvärld. Så är också stereotyperna. Hur vanligt det är med stereotyper – i språket, i tanken, i kulturen, i historien – visas förtjänstfullt i en ny antologi, Historisk typer.

Med exempel hämtade ur historien skildras trehundra år av konstruktioner av sociala typer: autodidakten, bastarden, dilettanten, encyklopedisten, epileptikern, Hermodseleven, klassresenären, knarkaren, medelsvensson och modedockan. Dessa har fungerat som både åtråvärda förebilder och som förkastliga motbilder, allt beroende på sammanhang och på vem som konfronteras med dem.

Ta medelsvensson som exempel, hur många vill egentligen bli etiketterad som en genomsnittsindivid? Som idéhistorikern Frans Lundgren visar i sin mycket intressanta artikel om framväxten av denna nya svenska typ under 1900-talet, fångar medelsvensson vad det innebär att vara typisk – en förkroppsligad genomsnittssvensk.

Typen går ursprungligen tillbaka på en skämtkaraktär, ”herr Medelsvensson”, som dök upp i tidningar och annonser i början av 1900-talet. Han – Medelsvensson var alltid en man – var en frackklädd korpulent bracka med bröstet täckt av ordnar och som beskrevs som löjeväckande.

Utvecklingen under seklet petade dock ned denna överklassfigur till en representant för medelklassen och till en statistiskt konstruerad genomsnittsindivid.

Också äldre typer tas upp till diskussion. Autodidakten, en figur som dyker upp i 1700- och 1800-talens litteratur och som analyseras av idéhistorikern Peter Josephson, är en delvis ambivalent figur. Med den självlärde förknippas ofta positiva egenskaper som flit, motivation och en strävan att ta kontroll över sitt eget öde. Men under 1700-talet betraktades autodidakten med misstänksam blick, då han uppfattades som en (religiös) excentriker. Filtrerad genom bland annat tysk idédebatt i början av 1800-talet kom dock denna typ att omvandlas till ett intellektuellt dygdemönster.

Åsikterna om autodidakten gick isär, allt beroende på hur man värderade universitetsstudiernas betydelse för danandet av personlighet och intellektuell förmåga. Gick det verkligen an att bilda sig på egen hand, utanför det lärda universitetet? Tänk om man lärde sig fel?

Vissa typer är av yngre datum, som till exempel knarkaren, som författaren och journalisten Magnus Linton skriver om. Också det är en social typ som genomgått stora förändringar.

Själva termen ”knark” skapades av författarna Birgitta Stenberg och Paul Andersson under 1950-talet. Som Linton påpekar: inget annat språkområde har sett en term som knark få ett sådant generellt genomslag i det politiska språket. Termerna knark, knarka och knarkaren användes i den drogpolitiska debatten från 1970-talet och framåt, och gör så än i dag.

Från att ha betecknat en person som bedömdes vara sjuk under 1960-talet blev knarkaren på 1970-talet ett offer, för att under de sista decennierna, fram till 2005, beskriva en smittsam farsot som förstörde hela samhället. I dag varierar betydelsen, men stereotypen tycks ändå vara att knarkaren är en sjuk person som behöver vård.

Som kritiker går det förstås alltid att önska sig mer av en bok än vad den innehåller. Jag hade gärna sett att någon behandlat originalet. För jag tror att många människor med koppling till landet har hört de gamla historierna om udda folk i bygderna. Om de som var lite speciella, ”egna” och kom och gick som de ville. En diskussion kring originalet som social typ hade gett boken en behövlig landsortsvinkel.

För samtliga exempel i boken har annars med staden att göra, i en eller annan form. De är urbana – se där, en ny stereotyp! Men det är ändå bara kritiska bagateller, det här är en både viktig och givande bok.

Viktig därför att den pekar på hur typer uppstår, konstrueras och förändrar mening över tid. Intressant därför att det inte har redovisats tidigare på detta sammanhängande sätt.

Boken är dessutom skriven av etablerade forskare som vet vad de talar om. De är alla experter och hållningen till ämnet är seriöst. Det hade annars varit lätt att skoja till det, eftersom det ju ändå handlar om stereotyper och inte om människor av kött och blod. Men bakom typen finns alltid en verklighet. Precis som i Håkan Hellströms texter utgör inte stereotypen en väg att undfly verkligheten. Den är snarare ett sätt att beskriva och förstå den.

Historiska typer får tre Historievärldar!

Bo Eriksson