Recension

Översikt. Tema sexualitet

Jonathan Lindström, Alla tiders sex: Kärlek, våld och religion under 14 000 år (Stockholm: Norstedts 2021). 341 s.

Bronsålderns hällristningar som ett ”snopp-eldorada”, forntida gånggrifter som livmödrar och en utbredd fruktbarhetsdyrkan i Norden under brons- och yngre järnålder – vad betyder nu allt detta? Arkeologen Jonathan Lindström reder ut begreppen och tar oss med på en lång resa genom sexets historia under 14 000 år i sin senaste bok Alla tiders sex.

Det är inte helt lätt att presentera Jonathan Lindström, för han har gjort så mycket. Han är i grund och botten arkeolog men också tecknare och illustratör. Han har skrivit barn- och ungdomsböcker samt flera uppmärksammade historieböcker till vuxna. Han har rett ut vad universum är och skrivit en bok om medvetandet. Han medverkar dessutom regelbundet i radioprogrammet Spanarna. Han är både folkbildare och författare samt forskare.

Fotograf: Hugo Thambert

Och nu har han alltså tagit sig an 14 000 år av sex. Varför då kan man undra. En anledning är, förstås, att människans historia är full av det. Utan sex, i betydelsen fortplantning, skulle vi i dag inte existera.

En annan orsak, en som jag tycker är mer intressant, är att en sexualkulturhistoria à Lindström ger nya tolkningar av nordisk forntid och medeltid. Människorna har inte bara haft mycket sex utan sex har också präglat människornas världsbilder och tagit sig många olika kulturella uttryck. Vi kan med andra ord inte blunda för det faktum att vi är driftvarelser instängda i kultur.

Det sist nämnda är dock min egen tolkning av Lindströms bok, för själv är han ingen stor anhängare av Freud. Han är snarare biologist. Det är ett intryck som stärks redan i bokens början, när han diskuterar de biologiska fördelarna att ha sex framför celldelning. Sex på djuriskt vis är det mest effektiva sättet att fortplanta sig, ”mycket bättre än den gamla celldelningen”.

I det sammanhanget för Lindström även en intressant diskussion huruvida aliens fortplantar sig eller celldelar sig – eller kan förökar sig på något helt annat vis. Något egentligt svar går det egentligen inte att få fram då utomjordingars existens än så länge inte är vetenskapligt fastslagen.

Men Lindström hade gärna fått utveckla sina biologiska utgångspunkter mer, och då avser jag inte fler sidor om penisfäktande plattmaskar och homosexuella schimpanser. Nej, utan rent teoretiskt, utifrån vad biologerna säger och vad humanistiska teoretiker menar. Lindström väljer avsiktligen att göra sin bok a-teoretisk och det skapar en del problem i hur man till sist ska förstå honom.

”Det jag bjuder på är en rad sexkulturhistoriska utflykter med stänk av biologi”, skriver han. Och visst är det så. Han gräver ned sig i sexualitetens kulturlager, nästan bokstavligen, i bondestenålderns penisformade stenyxor, forntida gånggrifter som livmödrar och bronsålderns hällristningar som ett obscent ”snoppeldorado”.

Vi får veta att hällristningar är fulla av tidelagscener och våldtäkter; att sexualitet kan kopplas till döden så görs det till exempel i Ynglingatal och Ynglingasagan; att när vikingarna skulle svära och smäda någon så använde man ergi, det vill säga nedsättande epitet rörande manligheten typ bög; vilka samlagsställningar som varit mest vanliga; om kyssen är grundläggande eller inlärd. Och vi får kunskaper om den medeltida kyrkans syn på sexualitet och samlevnad; om våldtäkter i krig; om den utbredda prostitutionen i världen. Och så vidare, med mera, etcetera.

Min kritik handlar inte om författarens brist på kunskap – Lindström är en renässansmänniska när det kommer till lärdom – utan om frånvaro av fokus. Allt ska med, och det i ett lättare format än vanligt. Han skriver emellertid bra, är inte lika pratig som han kan vara ibland.

Rollen som sexualitet har spelat i historien, i kulturen, i litteraturen, i det moderna samhället, har skiftat, menar jag – och på det borde fokus ha legat, på sexualitetens skiftande art och brytpunkter i historien.

Lindströms avsnitt som behandlar forntiden är mycket intressanta. Men sexualitet och forntida gravar är ett tillräckligt stort och spännande ämne för att vara värd en egen bok. Nu försöker Lindström skriva sjutton avhandlingar inom pärmarna för en normaltjock populär bok. Det blir helt enkelt för mycket om ett alldeles för stort ämne.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson

Som känner författaren vilket kan ha påverkat läsningen och på gott och ont också betyget.