Recension

Biografi. 1700-tal

Rebecka Lennartsson, Ulla Winblad: Liv och legend (Stockholm: Stockholmia förlag 2021). 158 s.

Ulla Winblad är en av Sveriges genom tidernas mest kända kvinnor. Men hon är en undflyende karaktär. För Bellmans gestaltning av henne i sina visor är en sak, verklighetens Ulla Winblad en annan. Om verklighetens besjungna och beryktade person, som egentligen hette Maria Christina Kiellström, har historikern Rebecka Lennartsson skrivit en fin liten bok.

Rebecka Lennartsson är docent i etnologi och forskningschef på Stockholms stadsmuseum. Hon har specialiserat sig på Stockholm och prostitutionshistoria – och skrivit flera böcker om prostitutionen i Stockholm kring 1900-talet och om nattlöperskor under 1700-talet.

Maria Christina (Maja Stina) föddes den 15 juni 1744 i Stockholm och växte upp med tre syskon i fattigdom. Modern dog i dysenteri när hon var fem år gammal. Fadern var då utblottad och skuldsatt. Vid 16 års ålder arbetade Maja Stina sannolikt som piga och år 1765 föder hon ett oäkta barn som levde i åtta dagar.

Namnet Ulla Winblad dyker upp i källor från 1766 och framåt. Vad som fick henne att låna namnet Ulla vet man inte säkert. Det blev dock det alter ego hon använde när hon som ung sökte sig till stadens ”horbaler” och festade runt; det var inte ovanligt att kvinnor i nöjeslivet tog sig påhittade namn. De uppvaktande och festande männen försåg dem med kläder och en bit mat.

Även om det är svårt att säga säkert att hon var prostituerad, menar Lennartsson, så levde hon ett osedligt liv även enligt dåtida mått mätt. Hon var en välkänd personlighet i Stockholms nöjesvärld – och det var den personen Bellman parasiterade på i sina epistlar.

Genom Bellmans diktning har Ulla Winblad blivit sinnebilden för den glada skökan. Hon gör sin entré i Bellmans diktvärld på våren 1770 i epistel 3: ”Til en och hvar av systrarna, men enkannerligen til Ulla Winblad”. Hon framträder där som Venus prästinna.

Bellmans lustfyllda bild av ”sin” Ulla kom på gott och ont att förfölja verklighetens Winblad resten av hennes liv. Var hon än flyttade föregick ryktet om henne. Hon sågs som paria, en försupen glädjeflicka som ingen ville ha till granne. Hennes män var, precis som hon själv, våldsamma och försupna. Hon var långt ifrån drömkandidaten att dela gata eller trappuppgång med.

Boken har en delvis uttalad polemisk udd riktad mot Bellmanforskningen som menar att Maria Christina Kiellström inte var prostituerad. Men prostitution sågs inte som ett yrke eller en identitet utan som en omoralisk handling. ”Det fanns inget samlande begrepp för det vi i dag kallar prostitution”, skriver hon.

Maria Christina Kiellström betraktades som en ”publik kvinna” och stod upptagen på samtida förteckningar över ”horor i Stockholm”, men som ”mamsell Winblad”. Ulla Winblad var hennes alter ego i Stockholms nöjesvärld i vilken hon kom i kontakt med Bellman.

Lennartsson är en skicklig historiker och hennes välskrivna bok är mycket intressant och givande läsning. Formgivaren Sepidar Hosseini är värd en eloge för bokens fina layout, som inspirerats av bland annat samtida tapetmönster.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson