Recension

Kulturhistoria

Ingvar Svanberg, Fågelröster: Om folkliga härmramsor och tolkningar (Stockholm: Dialogos 2021). 104 s.

Fåglar, i synnerhet deras läten och sånger, har alltid fångat människors intresse och uppmärksamhet. Genom att tyda lätena och fåglarnas beteende trodde man sig kunna förutsäga framtiden och få förebud om skördeutfall och väderlek.

Men människors förhållande till fåglarnas kvillrande, kvittrande och sjungande har också tagit sig skämtsamma uttryck. Man har härmat deras läten och sånger och omvandlat dessa till ramsor och rim som varit lätta att memorera. Om detta folkliga fågelkunnande i det äldre bondesamhället har etnobiologen Ingvar Svanberg skrivit en läsvärd bok, fylld av vackra fågelillustrationer.

Det handlar alltså om folkliga härm vilka varit en del av folkdiktningen. Så här har till exempel bofinkens smattrande sång med sitt snärtiga slut uppfattats och härmats av allmogen i Västergötland: ”Hä, hä herre Gud, himmelske Fader.” I Södermanland däremot kopplades sången till vad drängar och pigor kunde tänkas göra och som inte var tillåtet i det gamla bondesamhället: ”Pigan och drängen! På ängen! Fy skäms! Pigan och drängen! På ängen! Fy skäms!”

De regionala och lokala variationerna på härmdiktningen har varit mycket stora. För att ta Enkelbeckasin som exempel. I Södermanland ansåg man att dess bräkande läte ropade: ”Slipa lie, slipa lie.” Medan man i Södermanland i stället trodde att den sade: ”Hästen ska inte dööö!” I Småland, i Södra Möre, kopplades lätet också ihop med hästar: ”ge min häst lite hafre”, ibland med tillägget ”hör du”. I Västerbotten, där enkelbeckasinen kallade för ”gamstinta”, som betyder gammal ungmö, ropade den: ”Jakob, Jakob, Jakob, gick du för[e] meeg?”

Min huvudinvändning mot boken är att den är för tunn. Jag hade gärna sett längre utläggningar kring härmdiktningen med annalyser och diskussioner. Varför inte en sammanställning över ramsorna efter teman exempelvis sexualitet, genus, ålder och klass och så vidare? Det hade givit analytiskt djup och skärpa åt det kulturhistoriska innehållet.

Jag är fullt medveten om att tanken aldrig varit att publicera en akademisk studie över härmdiktningens innehåll och betydelse. Boken syftar till att ge en lättfattlig introduktion i ämnet. Men med tanke på att Ingvar Svanberg är landets ledande etnobiolog och har skrivit många böcker om människans förhållande till djur och växter vet jag att han kan så mycket mer än vad som kommer fram inom bokens pärmar.

Fåglarna i boken står i alfabetisk ordning, från Alfågel till Tärna. Den är fint illustrerad med färgbilder på fåglarna hämtade ur bland annat Wrights Svenska fåglar (1828) och Sven Nilssons illuminerade figurer till Skandinaviens fauna (1832–40), vilket gör att den också kan användas som en handbok.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson