Recension

Översikt. Idéhistoria

Henrik Brissman, Framtidens historia (Stockholm: Natur & Kultur 2021). 259 s.

Pandemin har onekligen skapat stora problem i världen och det är nog många som undrar när vi kan återgå till att leva normalt igen. Om det nu överhuvudtaget är möjligt att gå tillbaka till hur det en gång var.

Om det är någon tröst vet jag inte, men det är inte första gången i mänsklighetens historia som framtiden tett sig oviss. Allt sedan historiens gryning har människan försökt få vetskap om hur morgondagen kommer att se ut.

Alla framtidsvisioner har inte varit dystra och mörka. Man har hyst stora förhoppningar om framtiden också. Filosofer och författare har beskrivit sina idealsamhällen som rena utopier.

Dessa utopier kan, oberoende om de var placerade i förfluten tid som Atlantismyten och antika guldåldersbeskrivningar eller låg i framtiden, ses som antingen skönlitterära framtidsfantasier eller alternativ till det nuvarande samhället.

Om människans föränderliga förhållande till sin framtid, till skapande av utopier och dystopier, handlar Henrik Brissmans Framtidens historia.

Henrik Brissman är lärare och forskare på institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet och har studerat bland annat humanioras samhällsrelevans med utgångspunkt från humanisternas intellektuella ideal och praktiker i förhållande till samhällsutvecklingen. Hans nya bok är en fascinerande historik över storslagna drömmar och grusade förhoppningar.

Som sig bör i en epoköverskridande västerländsk historik börjar Brissman i antiken, med hur framtiden kunde förutspås av religiösa och gestalta sig för filosofer som till exempel Platon.

Antikens mest kända orakel var grekernas Pythia i Delfi. De som kom och sökte hennes hjälp ville veta vad framtiden bar i sitt sköte. Oraklets tungomål, som sannolikt stimulerades av droger av något slag, tolkades av ett prästerskap.

Bildkälla: The British Museum via Wikimedia Commons

Också i Rom var orakeltron stark. Där fanns ett prästerligt kollegium som kallades augurer. De tolkade och förmedlade auspicier, järtecken, till folket och de styrande. Överlag var man fixerad vid att studera fåglars flykt i himlen och kycklingars, björnars och vargars beteende och inälvor samt naturfenomen som åska och blixtar. Uttydarna av dessa gick under olika namn – profeter, siare, orakel, augurer, filosofer – det som förenade dem var sökandet efter naturens tecken eller spår i himlen i syfte att förutspå framtiden.

Antikens framtidsbilder förmedlades inte enbart av siare och orakel utan också den mytologiska traditionen var levande. Man trodde på ödet, ödesgudinnan Fortuna eller Fors Fortuna som hon också kallades – hon representerade lyckan och slumpen.

Också inom filosofin omhuldades framtiden. En filosof som Platon målar upp sitt ideala samhälle i Staten. I den kritiserar han demokratin som styrelseform och menar att den bästa av alla stater styrs av de som är mest lämpade det vill säga av filosoferna.

Framtidsvisionerna ändrade karaktär under renässansen. Framtiden var inte längre given utan människan hade en frihet att välja sin egen väg. Hon kunde påverka ödet, ansågs det, men det var ingen lätt uppgift, ty Fru Fortuna var mycket nyckfull.

Därefter, under tidigmodern tid, såg två framtidsklassiker dagens ljus. Den ena var Thomas Moores Utopia (1516), vars namn betyder ”ingenstans”. Den boken lade grunden för den utopiska genren. I boken beskrivs ett idealsamhälle i vilket människor till exempel inte behövde arbeta mer än sex timmar om dagen.

Den andra var Francis Bacons Det nya Atlantis (utkommen postumt 1626). Det var den första vetenskapsutopin, för med hjälp av uppfinningar, experiment och förädling av naturens produkter skulle livet göras bättre för alla medborgare. Från och med 1600-talet ansågs det att framtiden låg i vetenskap och ny teknik.

Brissman beskriver kunnigt och lärt hur en tanke växte fram som såg ett samband mellan framtid och framsteg. Guldåldern låg inte längre i historien, utan i framtiden, den väntade precis runt hörnet. Detta slags framtidsoptimism fick en skjuts under 1700-talet och upplysningstiden med tänkare som Immanuel Kant.

Andra framtidshorisonter hägrade under 1800-talet. Utopiska socialister som Henri de Saint-Simon och Charles Fourier pekade ut en framtid där alla människor oavsett klasstillhörighet gavs rum, och Karl Marx och Friedrich Engels beskriver i sina skrifter kapitalismens undergång och framväxten av det klasslösa samhället.

Under perioden 1850–1950 följde en tid av både motgångar och återhämtningar och där framstegstanken intimt förknippades med industriell och teknologisk utveckling. USA trädde fram som det stora framtidslandet, som en utopi som faktiskt existerade, inte en uppritad skrivbordsprodukt.

Bilden av Sverige som ett särexempel, ett land som valt en gyllene medelväg mellan kapitalism och kommunism, växte fram under 1900-talet. Det var en politisk utopi som skulle komma att blekna kring millennieskifet 2000 då forskare och journalister påpekade de mörka sidorna i Sveriges historia som tvångssteriliseringar och förtryck av minoritetsbefolkningar.

I dag är det pandemier, flyktingströmmar och ekologiska katastrofer samt Greta Thunbergs budskap om ett politiskt ansvarstagande för en nödvändig klimatomställning som utgör tidens dominerande framtidsbilder.

Henrik Brissmans Framtidens historia är en bok att läsa och begrunda – och återvända till i framtiden!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson