Recension

Översikt

Kim Salomon, Jag anklagar …! De intellektuellas historia (Stockholm: Natur & Kultur 2020). 265 s.

Mellan åren 1894–1906 rasade en politisk strid i Frankrike som blivit känd som Dreyfusaffären. Den judiske officeraren Alfred Dreyfus stod anklagad för att ha överlämnat hemliga material till den tyska krigsmakten och dömdes för spioneri till livstids straffarbete på Djävulsön utanför Guyanas kust.

Det visade sig emellertid snart att Dreyfus var oskyldig. Tack vare bland andra den franske författaren Émile Zola, som engagerat sig starkt i rättsaffären, kom domen att ifrågasättas och omprövas, inte bara en gång utan flera.

Bildkälla: Wikipedia

En anledning till rättens omprövning var Zolas tidningsartikel ”Jag anklagar!”, som skrevs i början av affären och blev de intellektuellas manifest. ”Det ger uttryck åt en tankevärld där idéproduktion och opinionsbildning betraktas som viktiga inslag i en ny politisk kultur”, skriver historiker Kim Salomon i sin nya bok, som är en historik över de intellektuella. I samband med Dreyfusaffären vann dessutom termen intellektuell fäste.

Intellektuell är dock en svår term att definiera. Författaren hamnar till slut i en pragmatisk ståndpunkt: intellektuella ses som ”idé- och tankeproducenter, ofta med synpunkter på samhällsutveckling”.

Som i fallet med Dreyfus, som de intellektuella (med rätta) ansåg var en rättsskandal. Det skandalösa låg i att en icke-jude inte hade dömts på sådana lösa grunder och lika hårt som Dreyfus.

I boken beskriver Kim Salomon både utvecklingslinjer och brytpunkter i de intellektuellas historia. En första utgångspunkt är att intellektuella formar och formas av sin samtid.

En andra utgångspunkt är att intellektuella alltid stått i en komplicerad relation till makten. De har agerat antingen medspelare eller motspelare.

En tredje utgångspunkt i boken är att kvinnorna länge varit underordnade i den intellektuella sfären.

Boken tar sin början i Mesopotamien och i skriftkonstens uppkomst, den första brytpunkten i de intellektuellas historia. Utvecklingen av en skriftlig kultur underlättade abstrakt tänkande. ”Alfabet blir en grundval för intellektuell verksamhet”, påpekar Kim Salomon (s. 26).

Sedan följer de förväntade genomgångarna av Aristoteles, Platon och de andra antika filosoferna och tänkarna. Författaren summerar på ett förvisso elegant och lättförståeligt sätt de abstrakta och teoretiska insatser som de olika tänkarna bidragit med, men med ändå ett ganska förutsägbart innehåll.

Mer intressant blir det när Salomon lyfter fram kvinnornas frånvaro i den lärda diskursen och betraktar kritiskt den manliga diskursen. Kvinnor och slavar var ej del av den antika kunskapsförmedlingens förlopp, även om många slavar i både Grekland och Rom var lärda och insatta i tidens filosofiska diskussioner.

En annan intressant aspekt på de intellektuellas historia under antiken är uppbyggandet av en infrastruktur för lärdom och bildning såsom biblioteket i Alexandria och urbana miljöer som stimulerade möten och samtal exempelvis torg, tempel och skolor.

Kim Salomon lyfter vidare fram både tänkare som utmanar den styrande makten såsom filosofen Diogenes och interna intellektuella gräl exempelvis Cicero och dennes så kallade filippiker, angrepp i tal och skrift mot motståndare, huvudsakligen fältherren och politikern Marcus Antonius.

Under medeltiden kom latinets dominans att utmanas av folkspråkens framgång med stora konsekvenser för tänkande och spridande av idéer. ”De är till skillnad från latinet synkroniserade med det vardagliga livet och används med betydligt större frihet. Verkligheten blir språkligt tillgänglig med perspektiv som mer eller mindre är befriade från den religiösa föreställningsvärlden tankefigur.” Det är med sådana passusar, när författaren höjer blicken och reflekterar kring skeendena, som Salomon visar sin djupa insikt i och kunskap om ämnet.

Salomon skönjer en avgörande utveckling under senmedeltiden: de intellektuella går motströms och ifrågasätter kyrkans tankemonopol och kunskapssyn. En viktig roll spelas av de framväxande universiteten, som på sikt kom att bli självständiga institutioner. Universiteten innebar också försörjningsmöjligheter för intellektuella, en inte helt obetydlig materiell faktor för en person som vill ägna sitt liv åt att läsa, skriva och tänka.

En brytpunkt som Salomon ägnar stort utrymme åt och som han återkommer till i boken är tryckkonstens uppfinnande under senare delen av 1400-talet. Med den tryckta boken kom de lärdas och därmed också de intellektuellas tankar och idéer att spridas till en vidare läsekrets samt också bevaras bättre till eftervärlden. Böcker lades på hög och det uppstod samtal och dialoger över tid.

En annan effekt av senmedeltiden och det inbrytande 1500-talet var att individen betraktas i större utsträckning som en självständig tänkande varelse, ”och rollen som lärd får tydligare konturer” (s. 69). Den enskilda författaren synliggörs tack vare tryckpressen och mångfaldigandet.

Under tidig modern och modern tid växte antalet intellektuella i stort antal. Nya typer av miljöer uppstod: salonger, kaffehus, föreläsningsföreningar, högskolor och universitet, tidningar och media, Internet och sociala media.

Från 1600-talet och framåt blev dessutom de intellektuella journalister och opinionsbildare, en utveckling som förstärktes under 1800-talet. I slutet av 1800-talet blev skrivmaskinen en ”modern symbol för intellektuellt arbete”. (s. 107)

Efter de båda krigen kom intellektuella att engagera sig i den pacifistiska rörelsen exempelvis Anatole France, Barbro Alving och Jean-Paul Sartre. Och så vidare. Kim Salomon har skrivit en mycket intressant och givande bok. Van som han är att skriva på kultursidorna är han också duktig på att i det korta formatet sammanfatta en epoks, en strömnings, en individs intellektuella horisont och idéer.

Sämre är han på att hålla intresset vid liv hela boken igenom. Men det har mindre med författarens stil och mer med ämnets komplexitet att göra. Vad förenar egentligen Zola med Diogenes och Aristoteles? Inte mycket faktiskt, förutom att de läste, tänkte och skrev samt gärna uttryckte sina åsikter. De historiska förutsättningarna och motiven till att skriva är helt väsensskilda.

Foto: Lunds universitet

En annan kritisk anmärkning från min sida gäller delen som avhandlar sent 1800-tal och 1900-tal. Här saknar jag de stora och långa linjerna i utvecklingen och mer tydliga sammanfattningar. Det blir rörigt och svårt att hänga med.

Tiden och utvecklingen springer iväg i och med modernitetens födelse och texten hastar på i samma takt, känns det som. Kanske hade två böcker varit en bättre lösning, inte för förlagets sida – förlag drar alltid öronen åt sig när författare vill ge ut flera delar, om författaren inte redan är bästsäljande det vill säga – men för författarens.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson