Recension

Historisk roman

Hanna Nordenhök, Caesaria (Stockholm: Norstedts 2020). 243 s.

Hanna Nordenhöks nya roman Caesaria utspelas under senare hälften av 1800-talet på en gård, Lilltuna. Huvudpersonen är en flicka vid namn Henrietta Alexia Caesaria. ”De två första efter honom själv, det sista efter snittet genom vilket han plockade mig ur mörkret.” (s. 27). Caesaria är latin för kejsarsnitt.

Läkaren som genomförde ingreppet heter Eldh, ”doktor Eldh” som han kallas genomgående i romanen. Modern var fattig, späd och mager samt dessutom hade ett missformat bäcken. Modern dör under operationen och dr Eldh tar hand om flickan. Han placerar henne på sin gård, Lilltuna. Där hålls hon gömd för omgivningen än några få personer i husfolket.

Under de första fem-sju åren som dr Eldh kommer på besök har han alltid med sig presenter. Han köper nya kläder till henne och tar med henne på åkturer i vagnen. Han talar, snarare föreläser, och hon antecknar. Ibland visar han upp moderns deformerade bäcken, som han sparat, och talar om hur det gick till när han skar ut henne ur moderns kropp.

Kroppen utgör ett betydelsebärande tema i boken. Inte bara moderns, den som den manliga läkaren skar i, utan också en flickas växande medvetenhet (motvilligt) om sin kropp, som till slut omvandlas till en kvinnas.

Men intresset för kroppen kan inte enbart ses ur en identitets och sexualitets aspekt, om en flicka som växer upp och känner sig främmande inför kroppens alla förändringar. Det vore att läsa romanen för bokstavligt. Romanens ämne berör även framväxten av den moderna gynekologins framväxt, som var en del av den kirurgiska medicinens bredare utveckling och professionalisering under 1800-talet.

Operationen som genomfördes av dr Eldh ägde rum i början av 1860-talet och var nämligen ett av de första ”vetenskapliga” kejsarsnitten i Sverige. Dr Eldhs oetiska hanterande av moderns kropp, såsom sparandet av hennes bäcken, visar på något väsentligt i tiden. Det var kvinnan som fick utstå lidande när den manliga läkarkåren praktiserade vetenskapens landvinningar. Precis som dåren och den fattige fick också kvinnan tjänstgöra som experimentdocka när männen skulle skära i levande kött.

Fotograf: Kajsa Göransson

Hanna Nordenhök är en mycket skicklig författare. Av alla sommarens, nej förresten årets romaner är detta utan tvekan den bästa. Hennes bildspråk är suveränt. Här ett axplock: ”Granarna i skogskanten liknade jättar med sluttande axlar och avskurna händer.” (s. 204) Notera kroppsmetaforen och det kirurgiska ingreppet.

Och den här: ”När jag tänker på doktor Eldh och han som kallade sig mäster Valdemar tänker jag på bilden av två moln som formerar sig på en för övrigt tom kvällshimmel. Korallröda bomullskonturer. Hur de viker undan och sjunker samman, tills det ena inte går att skilja från det andra.” (s. 193)

Det är riktigt bra: fängslande, närgånget och kusligt.

Fem Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson