Recension

Essä

Mary Beard, Gudar och människor: Blicken genom historien, i översättning av Allan Klynne (Stockholm: Norstedts förlag 2020). 236 s.

Mary Beard är professor i antikens historia och har många strängar på sin lyra. Hon redaktör på den anrika litterära tidskriften Times Literary Supplement (TLS), där hon även har sin egen blogg. Hon har varit – och är alltjämt – programledare för BBC i flera uppmärksammade historiska serier. Hon är medlem i British Academy och American Academy of Arts and Sciences. Beard är dessutom en skicklig facklitterär författare med flera bästsäljande böcker såsom Pompeji, SPQR och Kvinnor och makt.

Nu är hon aktuell med en annan sorts bok, en som handlar om hur vi har betraktat konst genom historien.

Mer precist uttryckt: ”Den här boken är skriven i övertygelsen om att det vi ser är lika viktigt för vår förståelse av en civilisation som det vi läser eller får höra berättat.”

Beard fokuserar dels människokroppens roll inom konsten, dels framställningar av Gud och gudar. Hon uppmärksammar lika mycket hur människan tittat på och värderat konst som på konstnärerna som gjorde den eller, i de fall där själva konstnären förblir okänd, kulturerna som skapade den.

Det skall sägas att boken bygger på hennes nya tv-serie Civilisations (2018) för BBC, som å sin sida utgör en ny, kritisk variant av Kenneth Clarks klassiska serie från år 1969 med samma namn. I den slog Clark självbelåtet fast att det inte går att säga säkert vad som menas med civilisation men att han minsann nog känner igen en när han ser den. Det är den västerländska blicken som Mary Beard vill problematisera med sin serie och bok.

Fotograf: Caterina Turroni och Lion TV

Det blir en fantastisk resa, i tid och rum. Hon besöker bland annat den mexikanska djungeln och betraktar det drygt två meter höga och nästan tjugo ton tunga huvudet som tillverkats av olmekerna, centralamerikas äldsta kända civilisation. Hon reser till Kina och tittar på terrakottakrigarna, vars ansikten inte avbildar någon speciell person utan utgår från ”en standardiserad form av individualitet”. Hon far till grottorna i Ajanta i Indien, Parthenon i Grekland och till faraonernas land Egypten. Och till många andra platser i världen.

Vad är det då själva poängen med resorna och boken? Jo, att visa hur vårt sätt att se på föremål och konst i dag kan förvilla och till och med förvränga förståelsen av andra civilisationer. Vi riskerar att bara försöker förstå oss själva och närmar oss inte människorna och kulturerna som fanns då. Och det är, tycker jag, en viktig poäng, även om den kan tyckas självklar för somliga. Att bli påmind om sin egen tendens är aldrig fel. Och hon gör det bra.

På minussidan ligger dock att boken är en avknoppning av tv-serien. Det känns ibland som jag läser ett resonerande tv-manus med speakertexten utsatt och regianvisningarna kvar. Omarbetningen från manus till bok har påverkat det litterära hantverket, som saknar den sedvanliga klarheten och elegansen som Beard skriver med i vanliga fall. Det blir också en del upprepningar (avsnitten måste ju påminna om vad man tidigare sett).

Ingen skugga må dock falla på översättaren, Allan Klynne, som ju är en av Sveriges främsta antikenexperter och själv författare till flera uppmärksammade böcker om antiken. Prosan flyter på mycket bra och som läsare känner jag mig helt trygg med översättandet av facktermerna. Jag vågar påstå att Allan Klynnes översättning är bättre än det engelska originalet.

Mary Beard är som sagt alltid bra. Det ligger inte i hennes väsen och förmåga att skriva dåligt och tänka ointressant, så sett ur det perspektivet rekommenderas boken. Men just på grund av att hon är en sådan etablerad facklitterär författare och höjdare inom antiken måste också kraven vara höga på det hon släpper ifrån sig. I Gudar och människor slirar hon på kvaliteten genom att göra det lätt för sig. Det bästa vore om hon skrivit boken först och serien sedan.

Tre och en halv historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson