Recension

1600-tal. Biografi

Anna Zilli, Drotting Kristinas sångerskor: En omvälvande kraft i Roms musikliv 1655–1689 i översättning av Eskil Fagerström (Lund: Nordic Academic Press 2019). 266 s.

Drottning Kristina (1626–89), som regerade Sverige 1644–1654, var en drottning med stort intresse för konst och kultur. Inte minst brann hon för musiken. Det påstås att hon hade en god sångröst – hon var kontraalt. Om drottning Kristina, hennes tid i Rom och betydelse för stadens dynamiska musikliv handlar Anna Zillis Drottning Kristinas sångerskor.

Drottning Kristina var på många sätt en unik regent. Inte enbart i det att hon var en kvinna på tronen som förblev ogift, vilket även faktiskt den engelska drottningen Elisabeth lyckades med, eller att hon vurmade om kultur och skrev själv. Det som gjorde henne enastående i sitt slag i åtminstone de svenska regenternas historia var att hon frivilligt avsade sig den svenska tronen samtidigt som hon konverterade till en annan religion.

Hennes övergång till katolicismen väckte stor uppståndelse i hennes samtid. Rom gjorde ett stort propagandanummer av att just Gustav II Adolfs dotter – han hade ju ändå varit det protestantiska lejonet från Norden som besegrat den habsburgska örnen – valde att leva resten av sitt liv i påvestaden.

Vi kommer aldrig säkert att få veta varför drottning Kristina valde att konvertera, eftersom Kristina inte önskade att eftervärlden skulle få veta. Eftersom konverteringen var en privatsak, går det inte att komma längre i sökandet efter ett svar och en mening, inte ens i dåtiden gick det att sträcka ut förståelsen längre.

Intresset för den katolska religionen växte fram successivt och fick extra kraft med planerna om äktenskapsfrågan – hon vägrade gifta sig trots riksrådets propåer – och successionen. Allt sammantaget bidrog till att övertyga en redan beslutsam Kristina om vad som måste göras.

När Kristina den 12 juni 1654 avreste från Stockholm och for söderut mot Kalmar och vidare till Danmark var det ingen som visste var hon skulle bosätta sig, inte ens riksrådet. Det blev till slut Rom.

I den stora staden kom hennes liv att drastiskt förändras. För första gången i sitt liv mötte hon en man hon älskade. Hans namn var Decio Azzolino och till yrket var han kardinal. Denne påvens närmste man kom att bli hennes livskamrat och precis för vilket par som helst fanns där stunder av salig lycka och tider av motgångar och olycka.

Men den kärleksaffären står inte i fokus i Anna Zillis studie utan det gör musiken. I Rom blev Kristina en extraordinär beskyddare och välgörare för enskilda musiker, kompositörer och sångare. Den kände kompositören Alessandro Scarletti (1660–1725) blev Kristinas kapellmästare. Hon fick lektioner i musik och sång av kastratsångaren Loreto Vittori (1600–1670), en kändis i sin tid. Hon grundade även den första offentliga teatern i Rom och där spelades mycket musik.

Anna Zillis studie är intressant på flera sätt och vis. Den står på två ben. Det ena är utforskandet av den musikaliska aktivitet som Kristina stöttade och som särskilt gynnade sångare som hon anlitade. Den delen är bra. Det andra handlar om själva personen Kristina, som författaren uttryckligen vill hylla. Den delen är mindre bra.

För jag ställer mig mycket skeptisk till hyllandet av henne som person. Jag tycker inte det hör hemma i vetenskapliga studier, där ju objektivet och inte subjektivitet utgör målet och meningen. Tyvärr spiller denna tendens över i boken så att bilden av drottningen inte blir nyanserad utan snarare glorifierad. Hon hyllas som en musiken musa för sångarna i Rom.

Också studiens form och innehåll kan kritiseras. Studien, som är en bearbetning och översättning av hennes avhandling från 2013, är icke tillräckligt genomarbetad. Den spretar och är delvis svår att ta till sig. I många fall är delstudierna helt befriade från kontext vilket gör dem omöjliga att tillgodogöra sig; det blir mer faktarabblande. Överlag är boken deskriptiv och jag saknar både analys och en argumenterande hållning.

Tre (svaga) historievärldar av fem möjliga!