Recension

1900-tal. Litteraturhistoria

Ulrika Knutson, Den besvärliga Elin Wägner (Lund: Historiska media 2020). 400 s.

Per Wirtén, Europa, ständigt detta Europa: Elin Wägners förlorade kärlek (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2020). 350 s.

Författaren, journalisten och ledamoten av Svenska Akademien Elin Wägner (1882–1949) är inte bortglömd i dag, åtminstone inte bland den bildade allmänheten. Mycket tack vare att hon var en sådan föregångare inom svensk feminism, fredsrörelsen och miljörörelsen. Med romaner som Norrtullsligan (1908), Pennskaftet (1910), Åsa-Hanna (1918), Silverforsen (1924) och Svalorna flyga högt (1929) skrev hon in sig i den svenska litteraturhistorien. Två nya biografier över henne, skrivna av de två namnkunniga författarna, journalisterna och litteraturkritikerna Ulrika Knutson och Per Wirtén, porträtterar henne som författare och person och förklarar vad som drev henne.

Fotograf: Sören Håkan Lind

Med säker hand beskriver Ulrika Knutson Elin Wägners väg från barndomen och uppväxten i Lund och Småland till hennes första skrivande jobb på Helsingborgs-Posten. Vi får stifta bekantskap med hennes första kärleksaffär med en förlovad man, som behandlade henne illa, förlusten av systern i en drunkningsolycka och hennes sjukdomar och utmattningstillstånd som skulle bli återkommande i livet. Hon började skriva i DN och 1908 låg romanen Norrtullsligan på bokhandelsdiskarna.

I romanen skildrar hon realistiskt och ironiskt kontorslivet, om bland annat hur kvinnor blir antastade på huvudstadens gator och torg. Redan här, i debuten, tar hon således sikte på tidens arbetsfrågor och moral- och genusfrågor. Hon menar att det är unga flickors rätt att vara ”en smula fria i sitt sätt och sina åsikter, något morska, självsäkra och nyfikna på livet.” Hennes tankar och ord möttes av hat och anklagelser.

En relativt stor del av biografin ägnas åt samlivet med John Landquist, som hon var gift med 1910–1922; han om någon förtjänar epitet ”den besvärliga”. För det är Elin som försörjer familjen, inte John. Han tar risker och till och med spekulerar med hushållskassan i aktier och tyska mark. Han bedrar henne ofta dessutom och vill skiljas, men hon vägrar. Först när hon känner sig fri vill hon skiljas.

Andra stora teman i boken, utöver livet med John Landquist, kärleksaffären med tysken Ritter, en spionchef i Pfalz som hon träffade i början av 1920-talet, och hennes älskare Sigfrid Siwertz som övergav henne, är Fogelstadsgruppen samt Wägners återkommande utmattningssymptom, ångest och psykiska sjukdomar.

Avsnitten om Fogelstadsgruppen tillför egentligt inte något nytt men det är trevligt att läsa det igen. Ulrika Knutson har som bekant skrivit en uppmärksammad bok om gruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott (2004), i vilken hon utförligt presenterar kretsen av kreativa och åsiktsstarka kvinnor runt tidskriften Tidevarvet.

Då är redogörelsen för Elin Wägners psykiska hälsa mer intressant. Hon led av så gott som daglig ångest. I hennes arbetsbok går det att läsa: ”Morgonångest”, ”skuldkänslan olidlig”, ”jag vaknar med sådan fasa”. Ibland går ångesten över i förlamningssymtom och talsvårigheter, och då tvingas hon läggas in för vård.

Allt detta är förvisso redan väl dokumenterat av Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder i deras utförliga biografi i två band från år 1977, men avsnitten känns ändå fräscha och uppdaterade. Ulrika Knutson har en väldigt trevlig prosa och skriver överlag medryckande.

Per Wirtén fördjupar bilden av Elin Wägner i sin Europa, ständigt detta Europa. Han fokuserar dock på Elin Wägner som undersökande och samhällsengagerad journalist i det krigshärjade Europa under åren 1921–1924. Hans tes om man så vill – han använder inte själv termen – är att alla hennes utlandsvistelser påverkade henne som författare och person. Hennes samhällssyn blev djupare förankrad i henne själv och kunde skriva med mäktigare tyngd och större självmedvetenhet. Europafrågan – kvinnorna och freden – förändrade henne i grunden.

Fotograf: Sofia Runarsdotter

På ett personligt plan innebar hennes resor till Tyskland mycket. År 1921, på väg till Tyskland, var hon ett år från att bli 40 år, hon stod i ett brytningsskede av livet och hade en vilja till förändring. På plats i Rhenlandet skulle hon tillsammans med en kyrkoherde från Vingåker undersöka den franska ockupationens villkor och uppgifterna om övergrepp och våldtäkter som förekom i tidningarna. Tanken var att hon skulle skriva en ny slags journalistik, ett slags kulturessäer i samma stil som understreckarna i Svenska Dagbladet.

Hon chockades av vad hon såg på plats och vittnesmålen om de systematiska våldtäkterna på de tyska kvinnorna. Men i stället för att se offren och ge dem en röst leder slutrapporten fram till en varning för de sedernas förfall och moraliska upplösning hon såg spridas. Hon skulle senare ändra sig på den punkten, och fokus förflyttas mer till kvinnorna som offer för manligt förtryck.

I Mannheim samma år träffade hon mannen som skulle förändra hennes liv på flera sätt: ”Dr Ritter nejlikan”, som han kallades inom de tyska kretsarna för sitt aktiva arbete inom motståndet mot de franska ockupationsstyrkorna. Hans rätta namn var August Ritter von Eberlein. Han älskade henne, och hon älskade honom tillbaka, så gott hon kunde och ville utan att binda sig och lova äktenskap.

Nästföljande år, 1922–1923, deltog hon på den internationalistiska kvinnliga fredsrörelsens extrakongress för fred i Haag. I stället för den förhatliga och destruktiva Versaillesfreden skulle de församlade kvinnorna lägga upp riktlinjerna för en bättre och mer varaktig fred.

Men ju mer involverad Elin Wägner blev i tidens stora frågor desto svårare fick hon allt att gå ihop. Hur länka samman fredsfrågan med rösträtten, med pacifismen med feminismen? Dessutom: de kvinnor som begav sig till fredskongressen i Haag betraktades som landsförrädare. Så även nationalismen kastades in som ett Parisäpple i hennes redan konfliktfyllda intellektuella värld.

Personligen hade jag störst behållning av Per Wirténs bok. Mycket tack vare att den fördjupar bilden av Elin Wägner och att han så att säga är tesdrivande. Tesen ger ett driv i texten, ungefär som en vetenskaplig argumentation. En sådan tydlig rörelse finns inte i Ulrika Knutsons bok. Hennes biografi är mer traditionell och förutsägbar, rätlinjig och försiktig, även om hon skriver trevligt och boken är mycket läsvärd.

Man kan likna dem vid två olika sorters konstnärer. Den ena, Per Wirtén, försöker teckna Elin Wägners väsen och karaktär genom detaljerna och i avgränsningen av motiv. Den andra, Ulrika Knutson, målar ett storartat porträtt av hela personen för att på så sätt försöka fånga Wägners persona och själ. Den första vrider och vänder på personen för att hitta detaljerna som avslöjar henne; den andra låter huvudpersonen själv få bestämma vinkel och position och därmed också vilka sanningar som får komma fram. Det ultimata hade förstås varit att kombinera dem båda perspektiven och på så sätt skriva den perfekta biografin över Elin Wägner.

Ulrika Knutson och Per Wirtén får fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson