Recension

Historisk roman

Elin Olofsson, Herravälde (Stockholm: Wahlström & Widstrand 2019). 395 s.

Elin Olofsson är en skicklig och driven skönlitterär författare med flera framgångsrika och hyllade romaner bakom sig: Gånglåt (2016) och Krokas (2017) för att nämna två. Hennes senaste historiska roman handlar om kvinnors politiska rätt att rösta och frihet från patriarkat. Året är 1921.

Handlingen utspelas på det jämtländska godset Silvernäs. Flera samhällsklasser är representerad i berättelsen: Brita (torparen), Halvard (torpare som avancerat till förman på godset), Alice (frun i huset), Fredric (ingift köpman), Thomasine (ung konstnärinna) och Gussa (förmögen tidningsman och politiker).

Kön, klass, ja även etnicitet i det att Thomasine är mörk, finns med och ger berättelsen en given aktualitet men utan att bli politisk korrekt. De, det vill säga bokens kvinnliga huvudpersoner, förenas av männen som på olika sätt begränsar deras valfrihet och manövreringsutrymme. Handlingen utspelas strax före den politiska reformen som gav kvinnor rösträtt 1921.

Alla brottas med problem. Alice med att behöva träda in i husbondens roll på godset när hennes man Fredric drabbas av ett slaganfall som gör honom sängliggande och förlamad. Saker inträffar som får henne att se på sin sjuke man med andra, mer kritiska ögon.

Brita är nybliven änka och försöker hanka sig fram i tillvaron bäst det går. Hon fångas upp lätt av Gussa, som spelar ett elakt spel. Hennes bror Halvard har lyckats bra och är numera förman på Silvernäs. Han hjälper sin syster så gott han kan. Syskonens mor är fattig, alkoholiserad och drar in lite extraslantar som bygdens hora.

Thomasine är den unga begåvade konstnärinnan vars talanger skrupelfritt utnyttjats av fadern och som tvingats fly hemifrån då hennes älskade, en ung kvinna, fördrivits från huset av fadern. Hon slåss mot fördomar om hennes mörka hudfärg och sexuella läggning.

Kärleksspelet mellan Halvard och Alice, frun i huset, leder onekligen tanken till Strindbergs Fröken Julie men utan att det blir besvärande eller ens vägledande för läsningen. Utan att gå in på några detaljer, det sig ganska snabbt att Elin Olofsson inte kopierar den strindbergska tragedin.

Romanen är mycket läsvärd och spännande. De historiska miljöerna initierat skildrade och detaljerna korrekta. Olofsson behärskar den litterära gestaltningen och har en förmåga att hålla läsaren i spänning.

Det som gör romanen problematisk – sett till vad Elin Olofsson behärskar i övrigt och har visat i sina tidigare romaner – är den för täta intrigen. Det blir för många förvecklingar på slutet som gör att bokens huvudpersoner marginaliseras; det viktiga blir så att säga att föra ihop storyn, inte låta personerna få tala och agera. För många trådar dras ihop och det känns lite tillgjort.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson