Recension

Essä

Sylvain Tesson, En sommar med Homeros i översättning av Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis 2019). 246 s.

Homeros Iliaden och Odysséen tillhör världslitteraturens mästerverk. De finner nya läsare i varje generation och är ständigt aktuella. Som den franske äventyraren och författaren Sylvain Tesson uttrycker saken i En sommar med Homeros: ”Att öppna Iliaden och Odysséen är som att läsa en dagstidning. Denna världstidning, skriven en gång för alla, formulerar insikten att ingenting förändras under Zeus sol: människan förblir trogen sig själv, ett storartat och desperat djur, strömmande av ljus och fullspäckat av medelmåttighet.”

Bokens texter är redigerade utskrifter av hans mycket uppskattade serie i fransk radio. Att det ursprungligen skrevs för att läsas upp märks på det schvungfulla språket och de retoriska utropen; allt skickligt översatt av den alltid lika eminenta Jan Stolpe.

Men fungerar det som bok? Ja, det gör det, trots talat språk. Han skriver (talar) medryckande och håller läsaren i ett fast grepp. Att det emellanåt blir lite pratigt är ju inte så konstigt, eftersom det ju var själva grundtanken. Däremot har den franska retoriska traditionen en tendens att ibland ge för mycket av det goda – klangen blir viktigare än själva melodin – och det blir för lite matnyttig kunskap och (litteratur)historiska sammanhang. Det blir ord för ordens egen skull.

Boken handlar, som sagt, om Homeros två verk och vad de har gett författaren i fråga om insikter och lärdomar. Den slutar i en slags plädering för Homeros i dag, som livsguide och förståelsemanual av verkligheten.

Många intressanta och givande teman tas upp till behandling såsom solljusets betydelse, styrka och skönhet, krig och fred, glömska och rykte, nyfikenhet, gudarna, ödet och friheten med flera. Författarens insikter i verkens uppbyggnad och bärande principer är djupa och inspirerande.

Som den om att man måste använda sin av gudarna givna makt med måtta, annars går den förlorad – och slår tillbaka. ”Makten är en pendeln. Den kommer och går från det ena lägret till det andra.” Det lär Iliaden och Odysséen.

Just talet om gudarnas makt får mig att associera till Gud i Bibeln, kristendomens högsta makt. Också han kommer och går i människornas bibliska historia. Han dyker upp, belönar och straffar, och försvinner. Kvar finns bara traderingarna av hans dåd och inte sällan nya lagar och regler. Nästa gång han dyker upp – på en annan plats och med andra människor som spelpjäser – ändras förutsättningarna igen.

Jag menar inte att Bibelns författare skulle ha inspirerats av Homeros, utan bara att makt, oavsett hur den är given, har en tendens att komma och gå. Den pendlar fram och tillbaka. Det visar inte minst Homeros.

En annan intressant insikt som växer fram i mötet med Homeros båda storverk handlar om våldet och kriget inom oss. Alla är krigströtta. ”I Iliaden äcklar kriget gudarna, upprör floden Xanthos, utmattar människorna.” Trots det fortsätter kriget. In extremo.

Våldet är förvisso extremt men det är i alla fall utan tortyr, påpekar författaren. Inga levande kroppar besudlas, bara livlösa. Anledningen finner Sylvain Tesson i att de homeriska krigen vare sig bottnar i ideologi, politik, religion eller moral. De handlar om att återvinna ära, att återställa en symbolisk ordning som kastats över ända.

På minussidan ligger som sagt den franska pratigheten, den retoriska traditionen. Det är som med en sufflé, tar man ut den för tidigt faller den ohjälpligt ihop. Grundmassan är för tunn. Jag hade gärna sett mer av diskussioner av tidigare forskning, presentationer av andras tolkningar och kritiska jämförelser. Det är ju inte så att forskningen inte finns: Homerosforskningen är i dag oöverskådbar. Men, förstås, sådana genomgångar hade inte gjort sig lika bra i radio.

Om det ligger på minus eller plussidan kan jag inte bestämma mig för, men boken förutsätter kännedom om Homeros båda verk, även om handlingen presenteras i texten. Det är i alla fall ingen introduktionsbok till Homeros värld.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson