Recension

Historisk roman, 1880-tal

Joakim Scherp & Charlotta Forss, Ulrika Eleonora: Makten och den nya adeln 1719–1720 (Stockholm: Setterblad förlag 2019). 300 s.

Drottning Ulrika Eleonora (1688–1741) kom till makten under en brytningstid i Sveriges historia: stormaktstidens fall och enväldets upphörande. Hon satt inte länge, endast ett år, 1719–1720, men hann ändå med förvånansvärt mycket. En av hennes mest uppmärksammade insatser blev att adla 182 personer under loppet av tolv månader. Om denna relativt okända drottning och hennes relation till adeln har historikerna Joakim Scherp och Charlotta Forss skrivit en initierad studie.

Båda forskarna är verksamma på historiska institutionen vid Stockholms universitet och har flera års högre studier bakom sig. Joakim Scherp har bland annat studerat de ofrälse och makten under Karl XI:s regim samt tjänstefolk under stormaktstiden. Charlotta Forss har bland annat undersökt geografiska världsbilder i 1600-talets Sverige.

Scherp står för brödtexten och själva analysen av maktens relation till den nya adeln, medan Forss fördjupar bilden genom att ge perspektiv på utnämningarna i effektiva miniessäer som presenterar personer och adelsätter.

Ulrika Eleonora hade inte uppfostrats till att bli monark. Hennes undervisning och fostran syftade till att förbereda henne för ett liv i en kvinnlig hovsfär. Men livet ville annorlunda. Med Karl XII död i Norge 30 november 1718 hamnade Sverige i svår och djup politisk kris, och hon tillträdde med sin make arvprinsens Fredrik av Hessen-Kassel vid sin sida. Maken var ett viktigt stöd i militära och utrikespolitiska frågor, påpekar Joakim Scherp utan att för den skull förminska drottningens förmåga att fatta egna och självständiga beslut.

Redan omgående hamnade hon på kollisionskurs med adeln och anledningen var, hur märkligt det än kan låta, nobiliseringarna. 1719 års regeringsform, som avskaffade enväldet, gav drottningen rätt att utdela adelskap, men icke desto mindre utmanades denna rätt av just adeln. Riddarhusadeln tyckte det var för mycket olämpligt och simpelt folk som höjdes i adlig status och ville begränsa utnämningarna samt skaffa sig kontrollen över nyadeln.

Men varför alla dessa nyadlingar under en sådan kort tid? Joakim Scherp presenterar och diskuterar förtjänstfullt fyra förklaringsmodeller: 1) klienthypotesen, 2) balanshypotesen, 3) traditionshypotesen, 4) autonomihypotesen.

Klienthypotesen beskriver drottningens vilja att utse passande personer, klienter, som ska arbeta för att upphöja Fredrik på den svenska tronen. Den hypotesen sätter inte Scherp någon större tilltro till. Men om den däremot kombineras med traditionshypotesen, att drottningen försökte följa sina företrädares handlingsmönster, kan den förklara vissa av nyadlingarna.

Balanshypotesen handlar om att massadlandet syftade till att återställa obalansen i ståndssamhället som uppstått genom bland annat det utdragna kriget; det saknades helt enkelt adel i riket.

Autonomihypotesen går ut på att drottningen utövade den makt hon gavs möjlighet att utöva. Hon ville ha folk omkring sig som hon litade på och såg till att skaffa sig dem. Hon köpte sig politisk lojalitet, vilket visade sig vara en vansklig affär, men det är en annan historia. Scherps slutsats blir att ingen hypotes ensam förklarar massadlandet utan alla måste mer eller mindre tas i beaktande.

Charlotta Forss roll i boken är som sagt att ge perspektiv på det som Scherp tar upp genom att presentera människor och släkter i miniessäer. En av de mest gripande och fängslande personporträtten som Forss levererar är om Emerentia von Düben, kammarpigan som blev moderssubstitut för den uppväxande föräldrarlösa Ulrika Eleonora.

Drottningfavorit och modersubstitut: Emerentia von Düben (1669–1743). Bildkälla: Wikipedia

Hon stod Ulrika Eleonora så nära att drottningen till och med ville att de skulle begravas tillsammans. Jag hoppas att Charlotta Forss fortsätter att skriva om denna betydelsefulla person – varför inte i form av en biografi?

Ulrika Eleonora är på många sätt och vis en intressant och givande studie, men där finns också minussidor. En sådan är att personen Ulrika Eleonora hamnar i bakgrunden i maktkampen mellan drottning och adel. Den som vill läsa en biografi över drottning Ulrika Elonora och få ta del av hur hon var som människa får således vänta ett tag till.

Joakim Scherp är en mycket beläst och insatt forskare som jag har en stor respekt för, men i just denna studie har han en tendens att beskriva mer (deskriptiv) och analysera mindre. Ibland tappar jag tråden och får bläddra tillbaka. Det är möjligt att deskriptionen har sin orsak i typ av bok – den är ett beställningsarbete av Nordenfeltska Släktföreningen, som också bekostat delar av utgivningen – för både Scherp och Forss är annars goda teoretiska tänkare med fin analytisk blick för både den enskilda historiska detaljen och de större sammanhangen.

Kul ändå att se ett sådant dynamiskt samarbete! Nästa gång kanske Charlotta Forss står för huvudtexten och Joakim Scherp för miniessäerna. I så fall: glöm inte att också se och lyfta fram människan i monarkens kläder.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson