Recension

1900-tal, litteraturhistoria, essä

Åke Lundqvist, Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner (Stockholm: Carlssons 2019). 199 s.

Tiden efter 1:a världskriget utmärktes av revanschism, trauma och ideologisk förvirring. Ur denna ideologiska häxkittel hämtade bland annat nazism och kommunism näring, men den andliga krisen gav också upphov till stor litteratur. Under 1920-talet utkom sju stora idéromaner: Bergtagen (1924) av Thomas Mann, Falskmyntarna (1925) av André Gide, Mrs Dalloway (1925) av Virginia Woolf, Stäppvargen (1927) av Hermann Hesse, Lady Chatterleys älskare (1928) av D. H. Lawrence, Kontrapunkt (1928) av Aldous Huxley och Erövrarna (1928) av André Malraux.

Om dessa romaner handlar Åke Lundqvists bok Krigets sorgebarn. Som han formulerar det inledningsvis: ”de brottas med idéer om samtiden, kulturen, civilisationen – och mest av allt om människan.” Åke Lundqvist visar hur de tampas och strider med sin samtid.

Åke Lundqvist är en namnkunnig journalist och författare samt skicklig essäist. Jag hade stor behållning av hans Vildåsnans törst (2006), som handlar om den hebreiska bibeln och Gamla testamentet. Mina förväntningar var därför mycket stora när jag tog mig an hans senaste verk.

Motsvarade boken mina högt ställda förväntningar? Både ja och nej. Jag blev inte besviken, det är ett för starkt ord i sammanhanget, snarare frustrerad, för där finns en skavank i det facklitterära bygget som stör mig, men mer om den alldeles strax.

Åke Lundqvist behandlar sju författare: Herman Hesse, Thomas Mann, André Gide, André Malraux, D. H. Lawrence, Virginia Woolf och Aldous Huxley. De skrev alla sina stora verk efter kriget och bearbetade på ett personligt sätt det som passerat utan att själva ha deltagit i kriget. De skriver inte primärt om kriget i sina romaner utan sätter ord och färg på känslan efter. ”Deras romaner är elegier i efterhand. De är krigets sorgebarn.”

Herman Hesse. Bildkälla: Wikipedia

Hos till exempel Herman Hesse återfinns en efter kriget allmän utbredd bitterhet men också självkritik. Han var för övrigt en av få under kriget som talade emot kriget. Nu däremot talar han om förlikning och samförstånd samt manar till tysk självrannsakan. Stäppvargen skildrar en misströstan inför samtiden och ger röst åt en djup själskris.

André Gide. Bildkälla: Wikipedia

André Gide, för att nämna ett franskt exempel — han representerar krigets segrare — reflekterade också över Europas tillstånd och gör en liknande diagnos av sin samtid. I romanen Falskmyntarna ger han uttryck för en djup pessimism som stod i samklang med tiden och den utbredda känslan av vanmakt.

Thomas Mann. Bildkälla: Wikipedia

I Bergtagen gestaltar Thomas Mann samma känsla av vanmakt och misströstan. Överlag är han en skildrare av förfall och känner sympati med döden, påpekar Åke Lundqvist.

Det är med en besviken blick de sju stora författarna betraktar sin samtid. Något har gått förlorat, och detta frånvarande förpestar tillvaron och gör själen sjuk. Ett annat förenande drag för författarna är avsaknaden av en politisk blick och att de alla är borgerliga. Till det kan också läggas ett stort intresse för döden (dödsdrift), dödslängtan och meningslösa mord. Romanerna vänder sig direkt till sin samtid och författarna upplever sig skriva på samtidens uppdrag.

Åke Lundqvist har en blick skarp som en höks när det kommer till att urskilja den dolda ängslan och ångesten i dessa författarskap, vilka undertryckta känslor reflekterar en tid i sorg och eftertanke. Det är mycket god läsning skall sägas. Jag är full av beundran över hans beläsenhet och sätt att närma sig de Stora Författarna och deras klassiker. Min kritik ligger på ett annat plan.

I stället för att dela in boken efter författare och deras verk hade jag hellre sett en tematisk indelning. En dylik hade kunnat ta fasta på förslagsvis krigets erfarenheter, trauma, dödslängtan och dödsdrift, ideologi, familj, återuppbyggnad, dödsdrift och dödslängtan med flera teman som aktualiseras vid läsningen av de stora idéromanerna.

En sådan indelning hade lyft fram mer tiden och tidsandan och mindre av författarna och deras verk, och böckerna skulle ha exemplifierat teman och synsätt i tiden. På så sätt skulle han också ha kunnat minska antalet upprepningar som nu belastar de litterära analyserna.

I Vildåsnans törst håller han läsaren i handen igenom hela boken. I Krigets sorgebarn tappar han lite då och då taget, och jag lägger ifrån mig boken för att googla något eller kommer på mig själv med att tänka på något annat.

Eftersom jag är en sådan stor beundrare av Åke Lundqvists författarskap är jag också extra hård i min bedömning. Hade detta varit den första boken jag läst av honom hade han fått högsta betyg. Så förstå mig rätt: även om min kritik kan tyckas hård rekommenderar jag ändå varmt boken.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson