Recension

Antiken och medeltiden

Tacitus, Det kejserliga Rom: Annales I–VI, XI–XVI i översättning av Bertil Cavallin (Stockholm: Natur & Kultur 2019). 519 s.

Emmanuel Le Roy Ladurie, Montaillou: En fransk bondby 1294–1324 i översättning av Jan Stolpe (Stockholm: Natur & Kultur 2019). 699 s.

Det är aldrig fel att läsa klassiker, oavsett genre. För det handlar om verk som har ett bestående värde inom litteraturen och som ger läsaren något utöver det vanliga. Det gäller även inom historieämnet. Bokförlaget Natur & Kultur har valt att satsa på klassiska historieverk som förändrat synen på det förflutna. De kallar bokserien Historiehyllan.

Den ena boken är av den romerska historieskrivaren Tacitus (55–120), Annales (”Årsböckerna”), som skildrar den romerska republikens undergång med sina dekadenta och perversa kejsare. Verket är inte dock bevarat i sin helhet, böckerna sju till tio, inledningen till bok elva och senare delen av bok sexton samt sjutton och arton är borta. Det som finns kvar av boken är emellertid tillräckligt för att få läsaren att höja på ögonbrynen och rodna.

Tacitus skildrat ett Rom i moraliskt förfall och fyllt av intriger. Kejsare såsom Tiberius träder fram som perversa, depraverade och hänsynslösa tyranner; de är nyckfulla och maktfullkomliga. Vi återfinner dem i gestaltad form i bland annat Robert Graves romaner och det som senare blev BBC:s tv-serie Jag, Claudius från 1976.

Hos Robert Graves är Livia, Augustus hustru, en intrigmakerska av icke tidigare skådat slag. Hon är grym och mordlysten; hon giftmördar bland annat sin man genom att förgifta trädgårdens fikon. Huruvida detta är sant eller inte vet man inte. Att Robert Graves däremot inspirerades av Tacitus i sina mörka kvinnoporträtt, det står utom all tvivel. De mustiga berättelserna och anekdoterna måste dock tas med en nypa källkritiskt salt – men det är himla roligt att läsa dem!

Den andra boken i Natur & Kulturs spännande Historiehylla är den franska mentalitetshistoriska klassikern Montaillou: En fransk bondby av Emmanuel Le Roy Ladurie (1929–). Boken blev mycket uppmärksammad redan när den kom ut 1975 (1980 på svenska) genom att den presenterade ”en ny sorts läsupplevelse och erfarenhet som vare sig historievetenskapen eller den läsande allmänheten sällan sett maken till”, som docent i historia Annika Sandén påpekar i sitt förord.

Och visst var det så. I stället för att utgå från kungar och storpolitiska händelser lyfter Emmanuel Le Roy Ladurie fram bönderna, och då inte i relation till andra, som till exempel adeln, utan på deras egen skull. Jag läste boken son tonåring på 1980-talet och blev mycket begeistrad.I fokus står hur livet gestaltade sig för den vanliga människan, i bokens fall: i den lilla bergsbyn Montaillou och dalgångarna däromkring invid 1300-talets början. Byn var inte stor, den rymde inte mer än cirka 250 individer.

Det unika med Laduries bok var inte enbart det fokus han lade på den enskilda lilla människan utan också i valet av källmaterial. Genom att han lägger örat mot det lilla livet såsom framträder i protokoll från en inkvisition som hölls i stiftet Foix, ledd av biskopen Jacques Fournier, ritar han om den historiska kartan. In med mentaliteter och enskilda människors känslor, ut med kungar och riddare samt andra aktörer i det storpolitiska skeendet.

Utifrån detta relativt begränsade källmaterial – enbart 25 individer korsförhördes – skriver således Emmanuel Le Roy Ladurie mentaliteternas, folkets och områdets historia. Droppen får spegla universum och han formar en mikrohistoria som samtalar med en djupliggande mentalitetshistoria.

Som Annika Sandén formulerar saken: ”Genom den detaljrika framställningen och aktörernas röster låter Ladurie oss kliva in i husen, sätta oss ned invid den sprakande elden och tjuvlyssna till småpratet när gamla fru Guilmette löskade borgmästaren, eller vem som för ögonblicket låg med huvudet i hennes knä. Ladurie låter oss gå bakom flickorna och höra dem tala, eller herdarna på stigen på väg upp i bergen. Ladurie låter oss se det som de kunde se när de blickade bort över dalgången.”

Eftersom böckerna gavs ut för länge sedan och räknas som klassiker inom sina respektive områden betygssätts vare sig författarna eller översättningarna. Däremot görs en bedömning av satsningen och förorden.

När det gäller förlagets två val av klassiker får dessa högsta betyg. Jag ser fram emot nya exemplar ur denna spännande och viktiga bokserie Historiehyllan! Fem Historievärldar av fem möjliga!

I fråga om förorden är dessa bra men jag hade gärna sett mer av personliga reflektioner. Vad har Ladurie respektive Tacitus betytt för Annika Sandén respektive Ida Östenberg? Vilken roll spelar böckerna i dag, det vill säga vad gör dem till klassiker (Ida Östenberg är inne på det men släpper frågan väl snabbt)? Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson