Recension

Kulturhistoria 1800-tal

Sophia Rasmussen, Fröknarnas tid: Två borgarhem från historicismens tidevarv: Klunkehjemmet och Aschanska gården (Stockholm: Santérus förlag 2018). 263 s.

Det här är en bok som handlar om systerpar i två olika hem: det ena i Köpenhamn, det så kallade Klunkehjemmet, det andra i Småland, Eksjö, den så kallade Aschanska gården. Båda hemmen har bevarats och finns kvar som kulturarv och museum. Flera orsaker förenade systerparen bland annat levde de sina liv ogifta, från 1800-talets slut och bra bit in på 1900-talet. Främst finns emellertid likheterna i livsstilen: de två hemmen berättar en liknande borgerlig boendehistoria.

Sophia Rasmussens bok är till formen en akademisk studie med syfte, frågeställningar och notapparat. Syftet är att ”genom närstudium av de två hemmen undersöka hur två nordiska medelklassfamiljer tolkade och använde det sena 1800-talets inredningsideal för att synliggöra sin identitet och hävda sin ställning i det framväxande moderna samhället.” Det gör Rasmussen genom att uppmärksamma både hemmens historia och personbiografi.

Studien är tematiskt strukturerad. Efter en inledning, ”Fröknarna och deras hem”, följer en historisk bakgrund, ”En våning ut mot gatan”, där de båda bostäderna inplaceras i sin tid och lokala kontext. Därefter följer tematiska studier av bland annat hemmets makt, salong och förmak, kabinett och dagligstue, matsal och spisetue, fröknarnas sovrum, kök och badrum med mera.

Studien avrundas med en sammanfattning och slutanalys vilken uppmärksammar fröknarnas tid. Boken avslutas, som sig bör i en akademisk studie, med källor och litteratur, bildkällor, noter och register samt tackord (kan också placeras först).

Metoden är jämförande – mellan systerparen och hemmen, mellan danskt och svenskt, mellan materialitet och idéer och hemideal – och hermeneutisk (min term för vad hon gör). Hermeneutisk är studien i den meningen att hon genomgående utgår från den tyske kulturhistorikern Jakob von Falke (1825–1897) och dennes stilbildande Konsten i hemmet ( andra upplagan, 1876). Han blir linsen genom vilken den empiriska datan och intrycken passerar och bryts.

Författarfoto: Nicklas Ödman

Sophie Rasmussen har inte – formellt sett – gått en forskarskola, efter vad jag kan bedöma. Hon har en magisterexamen i konstvetenskap från Lunds universitet och arbetar på Sörängens folkhögskola i Nässjö där hon undervisar i humanistiska ämnen. Det gör henne till en i mitt tycke oslipad forskarpärla, för det finns mycket som imponerar i denna studie.

Hon rör sig hemvant, om uttrycket tillåts, mellan de båda hemmen. Det finns inte en pryl, en stol, ett bord, ett fotografi, ja inte en smutsfläck som hon inte betraktat, vridit och vänt på, och sedan funderat över. Såväl materialitet som idéer om konst, inredning och konsumtion uppmärksammas. Sophia Rasmussens allmänbildning är överlag bred och hon är väl påläst på perioden.

Men det finns saker som Sophia Rasmussen hade kunnat göra annorlunda och enligt mitt akademiska tycke bättre. Min kritik ligger således på en ren vetenskaplig nivå. Den som är intresserad av att läsa boken för att lära sig om hur det kunde se ut i två borgarhem under slutet av 1800-talet och vilka hemideal som fanns då, är Fröknarnas tid en guldgruva.

Min första kritik riktas mot val av metod och framställningssätt. Inget fel i att jämföra de två hemmen och syskonparen med varandra. Inte heller att använda en dåtida populär bok om hemideal som undersökande lins samt bedömningsmall för det som hon upptäcker i komparationen. Nej, min kritik riktar sig mot en vad jag bedömer vara omedveten metod: ett associativt tillvägagångssätt som också påverkar framställningen.

Ett foto på en person, för att ta ett exempel, leder Rasmussen över till att skriva om fotografi och visuell kultur under 1800-talet utan att det är av analytisk vikt för studien. Detta sker så gott som fortlöpande, på varje sida. Det betyder inte att det är ointressant det Rasmussen skriver om bara att det inte hör hemma just där, just nu, i detta sammanhang.

Det leder mig över till ett annat, närliggande problem: studien är för deskriptiv. Det associativa tillvägagångssättet med sin lite impressionistiska ton sker på bekostnad av andra möjliga stilar. Ibland ligger Rasmussen nära rena faktauppräkningar när hon redogör för vad fanns i hemmen exempelvis alla ”nips”, struntsaker, pynt och dylikt. Det blir för många utvikningar och beskrivningar i stället för att sätta fokus på det som är av vetenskapligt intresse och av betydelse för själva analysen.

Jag saknar också ett uttalat forskningsläge i inledningen där Sophia Rasmussens studie kunnat inplaceras. Vad är nytt i det hon gör? Den bedömningen måste hon också själv göra genom att placera in sig i en forskningstradition/skolbildning/forskningsfält och visa att hon kan förhålla sig kritiskt till forskningsläge och annan litteratur.

Att studien är i avsaknad av en tydlig teoretisk modell utesluter inte en medvetenhet om teorier, för en sådan finns dold i lagren av text, men teorierna borde ha explicitgjorts och diskuterats närmare. Teori handlar inte om att göra saker och ting svårare utan förenkla och förklara.

Som läsaren säkert vid det här laget förstått är boken bra men studien uppvisar brister i det vetenskapliga hantverket som påverkar mitt slutomdöme. Jag vill dock påpeka att jag tror starkt på Sophia Rasmussen som forskare och hoppas att hon fortsätter att presentera studier om materialitet och hemideologi. Om hon, mot all förmodan, skulle läsa denna recension hoppas jag hon tar min kritik på rätt sätt: som en uppmuntran att fortsätta forska och skriva böcker.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson