Recension

Tidigmodern tid

Inger Enkvist & Vicente Ribes-Iborra, Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600 (Stockholm: Natur & Kultur 2019). 269 s.

Med spanjorernas ankomst till Amerika i början av hösten 1492 förändrades historien för alltid. Men hur gick det till? Vilka var spanjorerna som drog iväg, över okänt hav, och varför reste dem? Vilka var deras intryck av de platser och människor som de mötte? Och, inte minst, hur kunde så få personer, i vissa fall bara några hundra indivder, erövra landområden omkring 30 gånger större än Spanien?

Det är några av dem frågor som Inger Enkvist, professor i spanska, och Vicente Ribes-Iborra, historiker, ger sig i kast med att besvara i översiktsverket Erövringen av Amerika: Spanien och Nya världen 1492–1600.

Boken är indelad i tre delar som vart och ett beskriver en viktig fas i erövringen av Amerika: 1) Columbus upptäckt av Amerika 1492 och de första konflikterna mellan upptäckare och inhemsk befolkning, 2) 1519–1521, det vill säga Hernan Cortés brutala erövring av Mexiko, 3) 1532–1534, det vill säga den spanske conquistadoren Francisco Pizarros erövring av Inkariket i Peru.

Att uppmärksamma européernas erövring av Amerika kan göras utifrån flera olika perspektiv och med tanke på de enorma konsekvenserna denna gav för de inhemska befolkningarna och den globala utvecklingen därmed också motiveras såväl vetenskapligt som moraliskt ideologiskt.

Författarna beskriver hur ”den svarta legenden” länge gjort sig gällande inom historieskrivningen. Den säger att erövringen var helt igenom negativ. Den bilden bör dock nyanseras menar Enkvist och Ribes-Iborra. Övergrepp och övervåld förekom på båda sidor, även om den som européerna stod för tog sig andra, större proportioner genom spridandet av sjukdomar och införandet av slaveri.

Enkvist och Ribes-Iborra motiverar sin bok utifrån andra perspektiv än att riva i de historiska såren och göra ämnet moraliskt och ideologiskt angeläget. De utgår i stället från att spanjorernas inlemmande av Amerika utgjorde den första globaliseringen.

De låter således inte klander stå i fokus i skildringen, utan söker i första hand historisk förståelse: De låter oss både »upptäcka« upptäckarna – bland andra Columbus, Cortés och Pizarro – och lära känna dåtidens karibiska, mexikanska och sydamerikanska samhällen med azteker, inka- och mayafolk.

De nämner till exempel de enorma massoffringar som förekom i Amerika. Den ledande eliten bland aztekerna med prästerskapet i spetsen dödade unga vuxna män som var i arbetsför ålder, vilket gjorde att nästan inget jordbruk blev möjligt. Aztekerna omöjliggjorde därför på sikt sin egen överlevnad av religiösa skäl. Om massoffringarna skriver de: att ”människooffrets framträdande roll i det aztekiska samhället betyder att våld stod i centrum, men offer av människor fanns också bland andra urbefolkningar. Våldet började inte med spanjorernas ankomst.” (s. 112)

En central person i erövringen var, förstås, upptäckaren med stort U: Columbus. Men vet man inte allt som går att veta om honom? Kan författarna komma med något nytt? Svar ja, det mesta är skrivet och genomtröskat, men Enkvist och Ribes-Iborra lyckas faktiskt ändå sätta in honom i ett nytt perspektiv, åtminstone för mig.

De skriver att han gjorde tre viktiga upptäckter: den första var rutten till Amerika., den andra själva upptäckten av Amerika och den tredje var rutten för att återvända. Jag har aldrig sett det på det viset: att resan hem var en minst lika stor bragd som resan dit.

De uppmärksammar också hur lite man faktiskt vet om personen Columbus. Forskarna är inte ens säkra på var han kom ifrån, var han föddes: Var han italienare eller kanske från Mallorca? Ingen vet säkert.

De gör intressanta jämförelser mellan erövrarna. Hernan Cortés var soldat, politiker och erövrare mer än upptäckare. Columbus däremot var sjöman, kartograf, kosmolog, upptäckare och dåtida projektledare. Pizarro var med sin erövring av Inkariket inriktad på att skaffa sig rikedomar snarare än på upptäckter eller politisk makt. Han hade liksom många andra äventyrare i Amerika tagit dyra lån för att komma dit som måste betalas tillbaka.

Ett ofta åberopat faktum när det kommer till erövringen av Amerika är indianernas tro på en profetia som talade om vita män med mäktiga vapen som skulle komma från havet och erövra landet. Författarna problematiserar tesen om profetian som orsak till att det gick så relativt lätt att erövra Amerika.

Ifråga om aztekerrikets fall presenteras och diskuteras andra teorier. En är att vid tidpunkten för européernas ankomst låg många folkstammar i krig och riket var djupt splittrat. I det kaosläge som rådde såg varje folkgrupp till sina egna intressen, varför inget samlat motstånd mot inkräktarna kunde sättas upp.

En annan teori som lyfts fram och diskuteras av författarna är att aztekerna tycktes ha tappat tilltro till sin stat av olika anledningar. Det gav till följd att krigarna helt enkelt inte var intresserade av att försvara sin kung och värld.

Erövringen av Tenochtitlan. Bildkälla: Wikipedia

Ungefär samma sak gällde för erövringen av Inkariket. Också här fanns en myt om att det skulle komma vita personer med skägg, viracochas, som var av gudomlig härkomst. Spanjorernas metallrustningar, fartyg och hästar hade väckt förvåning, och man hade därför svårt att förstå vad deras ankomst betydde.

Men när Pizarro anlände 1527 kunde han också dra fördel av att det rådde inbördeskrig i riket. Vissa invånare tog emot dem vänligt medan andra var misstänksamma. Precis som aztekerna var inka ett militariserat folk men när krigarna inte var intresserade av att kasta ut inkräktarna, blev det i förlängningen svårt att upprätthålla kontrollen över riket.

Tack vare att det finns bevarade brev till kungen (Karl V) liksom brev som sändes från kungens kansli vet forskarna dessutom bättre hur erövringen av Peru gick till än i fråga om aztekerriket där ett bristande källäget gör att historikerna alltsomoftast får gissa.

Boken är överlag mycket gedigen och står på säker historisk grund. Inga större spekulationer eller andra uppseendeväckande uttalande görs. Fokus ligger på Spanien och spanskamerika, inte till exempel Portugal och Brasilien, därför används beteckningen spanskamerika snarare än Latinamerika i boken.

På minussidan ligger bokens lite torra språk. Boken ger mer känsla av att vara tänkt som ett läromedel än som en facklitterär bok. Det påverkar därför betyget, det vill säga språkbehandlingen, inte att boken är ett läromedel. För att ett facklitterärt arbete ska få något av de två högsta betygen (fem och fyra) måste språket vara av högsta kvalitet samt innehållet överraska eller vara nyskapande.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson