Recension

1600-tal och lärdomshistoria

Robert Burton, Melankolins anatomi, i urval och översättning: Arne Mellberg, Atlantis väljer ur världslitteraturen (Stockholm: Atlantis 2019). 254 s.

Den engelske författaren Robert Burton (1577–1640) arbetade hela sitt liv på ett enda verk: Melankolins anatomi (The Anatomy of Melancholy). Boken publicerades första gången 1621 och kom sedan ut i flera bearbetade nyutgåvor.

Experterna räknar boken till världslitteraturen och Robert Burton hålls som en av de bästa författare som någonsin existerat. Nu finns boken för första gången på svenska i urval och med kommentarer, i en smidig och elegant översättning av professor emeritus i litteraturvetenskap Arne Mellberg.

Robert Burton var en lärd man, prästvigd och verksam som bibliotekarie vid Christ Church College i Oxford, där han även hade tillgång till ett av tidens förnämsta bibliotek. Det är således en lärd författare som skriver, han är kunnig, rolig, skarp och infallsrik; som översättaren av boken påpekar, hade han levt i dag hade han varit en outtröttlig nätsurfare och bloggare.

Vad handlar då boken om? Enligt författaren själv syftar framställningen ”till inget annat än att anatomisera detta melankoliska tillstånd, i alla sina beståndsdelar och varianter, när den är som en vana eller en vanlig åkomma, och att filosofiskt och medicinskt visa till dess orsaker, symptom och mångahanda kurer, på det att den kan undvikas; att därifrån gå vidare till dess allmänna egenskaper för att därvid demonstrera att sjukdomen är så vanlig i dessa dagar …”. Det handlar om en melankolins totalhistoria och fullkomliga genomgång och analys.

Termen anatomi kan kanske tyckas märklig, eftersom den främst avsåg konsten att skära i och studera kroppar, men var det inte beaktat lärans ställning i samtiden. När Burton skrev sitt verk var anatomi den moderna vetenskapen och genom att använda termen i titeln visade han att han låg i framkanten i den vetenskapliga diskursen.

Han försöker således anatomisera melankolins orsaker, symtom, botemedel, tillsammans och var för sig; ”på det att var och en som på minsta vis anfäktas av denna sjukdom skall veta att granska och försöka avhjälpa den hos sig själv.”

Vad är då melankoli? Ja, det är inte lätt att säga. Melankoli är inte depression utan snarare en känsla av sorg och förlust som oftast förknippas med konstnärer och intellektuella. Det är ett slags pessimism, som, enligt 1600-talets experter, delvis orsakas av kroppsvätskor i obalans, men bara delvis för det är ett komplext tillstånd.Enligt den antika medicinens humoralpatologi, som framhöll betydelsen av balans mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla och som var en tongivande medicinlära även under 1600-talet – den övergavs inte förrän på 1800-talet – så ansågs melankolikern ha ett olyckligt överskott av svart galla, utsöndrad från mjälten.

Robert Burton behandlar allt som direkt eller indirekt har med melankoli att göra. Med ett encyklopediskt grepp och ett rikt blomstrande överflöd av latinska citat sammanfattar han det mesta som dittills skrivits i ämnet. Det är utblickarna som ger bokens största behållning som till exempel hans diskussioner av olika dieter och om kvinnor och melankoli.

Enligt Robert Burton beror således melankoli på, i första hand, överflöd av svart galla. I andra hand av andra faktorer som till exempel kärlek till lärdom eller övermått av studier. Dieten är, som sagt, viktig. Den som äter hare, ett djur som har ”ett mörkt kött” och är svårsmält, blir lätt melankolisk. Äter man hare ofta orsakar det rysliga drömmar. Det gör för övrigt allt vilt, påpekar han. ”Regeln är att sådant kött som är svårsmält leder till melankoli.” Inte heller ska man äta påfågel och duvor.

För skrivande och intellektuella män går det således att reglera dosen melankoli genom dels åderlåtning, som var något av tidens dunderkur som sades bota allt, dels följa rätt diet. Melankoli hos kvinnor däremot – han skriver om jungfrur, nunnor och änkor – botas bäst genom att de gifter sig. För dem handlar melankoli om otillfredsställda begär.

Robert Burtons bok är underhållande just för att hans tips och medicinhistoriska analyser går på tvärs med modern vetenskap. Dessutom är han en fantastisk författare med en stil som är både personlig och ovanlig för tiden. Boken är historiskt intressant genom att den kombinerar medicinhistoria med 1600-tals mentalitet.

Att recensera själva Robert Burton fyller ingen funktion, men däremot kan det kulturhistoriska värdet av att ge ut hans bok i dag och själva översättningen diskuteras och värderas.

Det blir ett minus för att den är i urval. Jag förstår inte varför förlaget inte gav ut hela boken – uppskattningsvis cirka 1 300 sidor – när man nu ändå valde att publicera Melankolins anatomi. Visst, det hade blivit en tjock volym, kanske till och med i två band. Men jag tror inte att antalet köpare skulle ha minskat med en tjockare bok. De som köper och läser Robert Burtons verk, och de är tyvärr nog få, gör det oavsett storleken på den eller om den är i två band.

Översättningen är bra men ibland onödigt tillkrånglad. Här hade jag gärna sett att Arne Mellberg varit friare i sin översättning och inte legat så nära originalet i stil och ordval, som jag mig anar. Vill man ha en auktoriserad utgåva går man ju till en textkritisk utgåva av originalet (på engelska). Men detta blott randanmärkningar: mycket bra jobbat Arne Mellberg! I synnerhet med de latinska citaten.

Summa summarum, som Robert Burton skulle ha skrivit: Tre och en halv Historievärldar!

Vilket inte alls är ett dåligt betyg.

Bo Eriksson