Recension

Historisk deckare

Léo Malet, 120, rue de la Gare i översättning av Ola Wallin (Stockholm: Ersatz 2019). 205 s.

Léo Malet (1909–1996) var en stor och känd fransk deckarförfattare som debuterade 1943 med 120, rue de la Gare. Han gjorde stor succé med boken och introducerade ”noir” till Frankrike, det vi kallar för hårdkokt deckare. I denna första bok i en serie introduceras karaktären Nestor Burma, en hårdför privatsnok som just återvänt till Paris från en tid i tyskt krigsfångeläger. Handlingen utspelas under hösten 1941, under den tyska ockupationen.

Strax före sin resa hem från det tyska krigsfångelägret ger en döende fånge Nestor Burma ett gåtfullt budskap. Mannen, som förlorat minnet men som i en stund upplever ett kort ögonblick av klarhet, nämner en adress: 120, rue de la Gare.

När Burma sedan åker tåg och ankommer till Lyon träffar han en gammal bekant och kollega som skjuts till döds av en okänd person som hinner försvinna i mängden av folk. Också han viskar samma adress till honom innan han avlider.

Som den gamla privatdetektiv han är – innan kriget och tiden i fångenskap drev han privatdetektivbyrån Fiat Lux i Paris – bestämmer sig Nestor Burma för att ta sig an både gåtan från krigsfångelägret och mordet på kollegan. Båda fallen pekar ju onekligen mot en och samma adress: 120, rue de la Gare.

Nestor Burma är, som sagt, en hårdkokt privatsnok som inte tvekar att ta till knogarna när en buse ger sig på honom eller vara hårdför i sina förhörsmetoder, oavsett kön på förhörspersonen. Han bär rock, hatt och röker pipa. Burma rör sig hemtamt på Paris krogar och har ett nätverk som innefattar både skurkar och poliser. Det är kort sagt en äkta klassiskt deckare från gamla tider.

Mycket till gestaltning är det dock inte tal om. Men sådant hör – hörde! – till deckargenren. Handlingen drivs i stället framåt av dialogen, som är rapp men utan större språkliga nyanser. Översättaren har gjort ett fint jobb med att välja ord och termer som får läsaren att tänka på Stig Trenter och Maria Lang: en picka (pistol), swingpjattig, saken är biff, snärta (snygg brud) och så vidare.

Det roliga med den här typen av historiska kriminalböcker är att tiden gjort dem historiska till sina karaktärer. De tillkom och utspelas under en tid som blivit historisk. När Léo Malets deckare skrevs och kom ut pågick fortfarande kriget. Det förklarar delvis varför tyskarna förblir onämnda i boken. De är inte ens med som statister. Det går att läsa som ett tyst motstånd mot ockupanterna. Det kan också ha att göra med censur.

Kriget ger sig däremot till känna indirekt. Boken inleds, som sagt, med att Nestor Burma friges från ett krigsfångeläger. Det talas om dundrande luftvärnseld, himlen som är ärrad av spårljus, mörkläggning, utegångsförbud, passkontroller, ockupationszoner, tillstånd, interzonkort, ransonering av livsmedel, surrogatkaffe, svarta börsen med mera. De historiska markörerna var inte historiska när de skrevs, utan de har blivit det med tiden.

Léo Malet (1909–1996)

Mot den bakgrunden bör Léo Malets deckare främst läsas, som ett snapshot av en svartvit tysk ockupation och med en noir-privatsnok som försöker överleva i en hård tid. Då kan man ha överseende med bristerna i handlingen och gestaltningen.

Boken och, får vi väl hoppas, den kommande serien lever mycket på nostalgi, och det är inget fel med det. Jag är ingen stor vän av nostalgi i livet, men jag är det när det kommer till böcker.

Att sätta ett betyg på en sådan här bok är emellertid svårt, eftersom den kan bedömas på två sätt, dels som deckare, dels som tidsdokument. Något säger mig att nästa del blir bättre en den första, som deckare alltså, inte nödvändigtvis som tidsdokument, för det beror på hur mycket av samtiden som är med.

Jag ger den tre Historievärldar som deckare och fyra Historievärldar som tidsdokument!

Bo Eriksson