Recension

Biografi

Nicholas Cronk, Voltaire: En filosof för den bästa av världar, översättning Lisa Sjösten (Stockholm: Fri tanke 2018). 193 s.

Voltaire, eller François-Marie Arouet (1694–1778) som han egentligen hette, var 1700-talets främsta litterära kändis. När han spatserade på gatan eller kom i sin vagn släppte hantverkarna och borgarna vad de hade för händer och rusade fram för att få se en glimt av den stora stjärnan.

Också de intellektuella vurmade för Voltaire. Han gav ut i nästan alla genrer, från vers till prosa, och var läst av en mycket stor publik. Tack vare sina skrifter och sitt engagemang i tidens sociala frågor blev han en centralgestalt i upplysningen. Han förknippas med ett radikalt motstånd mot kyrkan och prästerskapet.

Över denne på sätt och vis svårfångade individ i idéhistorien – eftersom han skrev i så gott som alla genrer är han knepig att överblicka och kan även värderas utifrån olika perspektiv – har Nicholas Cronk skrivit en till sidantalet tunn men effektiv intellektuell biografi.

Nicholas Cronk är en namnkunnig professor i fransk litteratur vid Oxford University och chef för Voltaire Foundation. Hans kunskap om Voltaire är mycket stor då han har varit redaktör för flertalet böcker om Voltaire och även publicerat många utgåvor av hans texter samt skrivit över femtio artiklar om Voltaire. Få torde behärska ämnet bättre.

Hans syfte med boken är att ge en introduktion till ”hur en av upplysningstidens största kändisar skapades”. I fokus står därför hur Voltaire ägnade ett helt liv åt att testa olika roller, att ”finslipa olika författaruttryck, att tänka ut olika sätt att tala till och fängsla sin publik”. (s. 12) Namnet Voltaire var ju hans egen uppfinning, vilket säger något om filosofens och författarens vilja att skapa distans mellan sin person och sina offentliga roller.

Voltaire debuterade inte som litteratör eller opinionsbildare utan som pjäsförfattare. Det rådde teaterfeber under 1700-talet och Voltaires pjäser såsom Oedipe, Mahomet och Zayra väckte stort intresse över hela Frankrike. Han både skrev pjäserna, regisserade dem och agerade på scenen.

Det var annars som poet han rent litterärt sett hade sin främsta talang. Han skrev epikureisk influerad diktkonst som var både innovativ och djärv. Han valde en klassisk modell men var nyskapande i sitt sätt att använda den. Eller som Nicholas Cronk på sitt kluriga vis sammanfattar det: ”Hans lösning blir att vara en av de moderna genom att vara en av de gamla.” (s. 45) Voltaire var även en stor beundrare av det engelska, såväl språket som kulturen. Han var vad vi i dag skulle kalla en utpräglad anglofil.

Med Filosofiska brev 1733 utvecklade han sig till en stor prosaförfattare. I skriften hyllar han det engelska. Hans berättarröst är kärnfull, ironisk – ironi blev också något av ett kännetecken på hans litterära stil – och uppkäftig.

Och hur är det då med romanen Candide (1759), boken som gjorde honom världskänd? Ja, först skrev han dikten om Lissabons förstöring – en jordbävning drabbade staden i november 1755 och orsakade stör förödelse och katastrof – sedan, några år senare, började han arbeta på romanen som gav honom en given plats i världslitteraturen: Candide.

Candide är en satirisk roman som driver med Leibnitz tes om att vi lever i den bästa av världar. I romanen får vi följa den unge Candides vedermödor och äventyr och hans älskade Kunigundas prövningar. Candide är den evige optimisten, vilken trots alla motgångar och förluster ändå anser sig leva i den bästa av alla världar. I romanen utvecklar också Voltaire sin kritiska hållning gentemot kyrkan och religionen. Romanen avslutas med den välkända devisen om att man måste odla sin egen trädgård.

En annan sida av Voltaire som Nicholas Cronk förtjänstfullt lyfter fram och kopplar samman med författaren, regissören och diktaren var aktivistens. Hade Voltaire levt i dag hade han varit en expert på sociala media och varit en stående gäst i TV. Bitsk och elak men också en orädd sanningssägare; Voltaire provocerade och ifrågasatte, vilket gjorde honom älskad av folket och hatad av myndigheterna.

Till allt detta kan även läggas att han var en osedvanlig flitig brevskrivare. Över 16 000 brev är bevarade. Hur många har inte försvunnit genom åren, kan man undra.

Nicholas Cronks bok har många förtjänster: den är ledigt skriven, lärd, infallsrik, strukturerad och inspirerande. Den är även pedagogisk med sina interfolierade faktarutor, om det är författarens eller förlagets idé vet jag inte, men det höjer läsningen.

På minussidan ligger omfånget; att det är en tunn bok. Jag hade velat se mer av fördjupningar, analyser, utblickar, jämförelser med andra intellektuella i tiden, tolkningar av verken och så vidare. Cronk antyder så mycket intressant och spännande att det faktiskt blir frustrerande att han inte skriver mer, vilket gör att omfånget hamnar på minussidan. Jag hade gärna sett en 150-200 sidor tjockare bok. Jag tror även att ämnet Voltaire faktiskt kräver det, inte minst med tanke på hans enorma litterära produktion och stora volym av bevarade brev.

Som introduktion är bok bra men den som redan läst Candide och andra skrifter av Voltaire nöjer sig inte med lite, utan vill ha mer!

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson