Recension

Andra världskriget

Julie Lindahl, Pendeln: Ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna (Stockholm: Norstedts 2019). 310 s.

När författaren och utbildaren Julie Lindahl på våren 2010 besökte det tyska federala arkivet i Berlin i syfte att få veta mer om hennes tyska morföräldrar chockades hon över det som kom fram. De hade varit nazister under kriget.

Även om hon hade anat, till och med gissat, var historien om Opas och Omas nazistiska förflutna en djupt bevarad familjehemlighet under uppväxten. I den internationellt uppmärksammade boken Pendeln tar Julie Lindahl läsaren med på en dramatisk resa i familjens historia; en berättelse om ondska och smärtsam uppgörelse med det förflutna.

Fotograf: Kajsa Göransson

Julie Lindahl är en svensk-amerikansk-brittisk författare, bosatt i Sverige. Hon har studerat i Oxford bland annat historia med inriktning mot internationella relationer. När exakt hon bestämde sig för att utforska sin familjs nazistiska förflutna kan hon inte säga, det växte successivt fram med någon slags start under studietiden i Oxford i början av 1990-talet.

Det är en mycket personlig berättelse. Att låta utforskningarna och sökandet efter sanningen få utgöra skelettet i boken är ett medvetet val från författarens sida. Hon hade kunnat skriva en faktabok, till och med en vetenskaplig studie med noter, men då hade hon säkert förlorat många läsare och inte vunnit samma uppmärksamhet.

Det hon finner är att morfadern tidigt blev nazist, redan 1931, alltså två innan Hitler kom till makten. Beslutet att bli nazist kan därför inte tolkas som ett nödvändigt ont för att överleva nazismens tid i Tyskland; det var ett medvetet och strategiskt val. Han gjorde det av övertygelse.

Morfadern blev så kallad Sonderführer och deltog i tyskarnas brutala annektering av Polen som var en konsekvens av den ideologiska tanken om Lebensraum. Det finns flera gripande intervjuer i boken. En är med en polsk överlevare som än i dag lever med traumatiska minnen av morfaderns våldsamma beteende. I Polen byggde de upp ett stort gods. Godset förlorade dem sedan efter kriget, något som mormodern, Oma, ofta återkom till med bitterhet i rösten. Tänk vad vi förlorade, tänk vad vi fick lida – inte ett ord om Förintelsen eller ett tecken på ånger.

Krigsslutet innebar både ett slut och början på något nytt för morföräldrarna. Det är uppenbart att de inte straffades nämnvärt för vare sig sina brott eller sitt nazistiska medlemskap. Morfadern startade om som ägare av ett stort hotell.

Men i slutet av 1950-talet ändrades det politiska läget och det blev svårare för de gamla nazisterna att undgå rättslig prövning i Tyskland. År 1960 beslöt morföräldrarna att emigrera till Sydamerika. Författaren, barnbarnet, är född i Brasilien.

Det ges många överraskningar under Julie Lindahls resa mot klarhet och sanning, inte sällan smärtsamma sådana för författaren. Men hon finner också nya vänner under resans gång som ger henne stunder av glädje och uppmuntran. Historien är lång och vindlande och berättas bättre av författaren själv, så läs boken.

Det är författarens egen personliga resa, yttre och inre, som står i fokus, inte vad morföräldrarnas livsöden kan berätta om Tyskland före, under och efter kriget. Det innebär att en del saker aldrig utreds och kontextualiseras, som till exempel nazitiden 1933–1945 och livet som före detta nazist efter krigsslutet. Hon kommer in på ämnet men fördjupar sig inte i problematiken. Det är synd, jag hade gärna sett mer av det historiska i den personliga berättelsen.

Dessutom, ibland står hon och liksom stampar i berättandet. Jag blir otålig och vill att hon ska gå vidare och lämna lunchbesöken och middagarna. Jag menar inte att det är ointressant, bara att jag vill veta mer, här och nu i läsningen.

På plussidan står det starka berättandet och den goda språkbehandlingen. Jag tror att många ungdomar som inte vet ännu eller har begripit vad nazismen var för något kan ha särskild stor behållning av boken. Det finns en pedagogisk sida av Pendeln som skolor och annan undervisande verksamhet kan dra nytta av. Kanske borde den rent av vara obligatorisk läsning i skolorna?

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson