Recension

Antologi

Karin Hult & Gunhild Vidén (red.), Alexanderlegenderna i tid och rum: Alexander den stores gränslösa historia (Stockholm: Appell förlag 2018). 323 s.

Alexander III, mer känd som den store, har onekligen avsatt oefterhärmliga spår i historien. Kung Alxeanders välde sträckte sig från Thrakien och Epeiros (Grekland) i väst till Egypten i söder, samt till Baktrien, Arachosen och Hindukush och ända fram till floden Hyfasis i öst. Aldrig tidigare i världshistorien hade en man och kung lyckats lägga under sig ett sådant stort område.

Hans namn inspirerade därför antikens och medeltidens folk och inspirerar än i dag, vilket visas av forskningsantologin Alexanderlegenderna i tid och rum. För första gången på svenska tas ett samlat grepp om denna historiska gestalts behandling i världslitteraturen med särskild fokus på den så kallade Alexanderromanen, som skrevs ned någon gång omkring år 300 v.t.

I antologin medverkar förutom redaktörerna: Antoaneta Granberg, Martin Hellström, Folke Josephson, Judith Josephon, Bo Lindberg, Mats Malm, Jan Retsö, Lars-Håkan Svensson och Ingmar Söhrman. Alla experter inom skilda språk och litteratur- och idéhistoriska inriktningar.

Det är nästan en osannolik historia; en litterär framgångssaga utan dess like. Alexander intog en förstarangsställning i den medeltida föreställningsvärlden, i paritet med Konstantin och Karl den store. Medeltidens bild av Alexander var dock mer motsägelsefull än bilderna av de andra två stora.

Alexanderbilden består av ”å ena sidan” och av ”å andra sidan”; likt de två sidorna på ett medeltida guldmynt. På den ena sidan av myntet förhärligades, förskönades och idealiserades den makedoniske hjälten, med svallande hår och vackert ansikte. Myten om segerkungen som lade större delen av världen under sin hand och sitt styre utmejslades. Som i den tyske diktaren Rudolf av Ems (d. 1254) höviska versroman om kung Alexander, i vilken den store erövraren beskrivs som en fulländad kung som förkroppsligar det höviska riddarideal vilket då höll på att växa fram. Alexander blir till en spegel för den läshungrande riddarklassen; något att se upp till och efterlikna i tal och manér.

På den andra sidan av myntet däremot kritiserades, nedvärderades och till och med varnades det för krigarkungen som vågat utmana Gud, och Gud slog tillbaka. I en predikan av franciskanmunken Berthold av Regensburg (cirka 1210–1272), en av medeltidens mest framstående svavelosande predikanter, stampades bilden ut: Alexander står som symbol för det farliga högmodet, superbia. Predikanten jämför honom med självaste Lucifer.

Dessa två olika bilder går egentligen tillbaka på en och samma händelse: kung Alexanders märkliga luftfärd. Denna sällsamma resa som den forne kungen påstås ha genomfört i en farkost dragen av två utsvultna gripar som försöker komma åt köttet hängande längst ut på en stång återfinns Alexanderromanen.

Alexanderromanen skrevs, som sagt, av pseudo-Kallisthenes på 300-talet vår tid, ej att sammanblandas med den verklige, makedoniske historieskrivaren Kallisthenes (cirka 370–327 f.v.t.), en lärjunge till filosofen Aristoteles. I det egentligen anonyma verket berättar bland annat kung Alexander i brevets form för sin moder Olympia om hur han låtit fånga några ”stora fåglar” – på medeltiden omvandlades dessa fåglar till gripar – byggt sig en farkost, placerat hästlever längst ut på en lång stång, spänt för fåglarna och flugit iväg; högt upp i himlen gick färden. Så högt att allt ändade i ett lika stort fall. Högmod går före fall med andra ord.

Alexander den store lyfter mot himlen. Bildkälla: Litteraturbanken

Som de olika bidragen i denna mycket spännande och intressanta antologin visar tillhör Alexanderrromanen världslitteraturen, ett begrepp som Karin Hult och Gunhild Vidén förtjänstfullt diskuterar och kritiserar i inledningen. Med världslitteratur avses kanoniska verk. Dessa kanoniska verk är få i jämförelse med all bevarad litterär produktion. ”De kan i själva verket ses som farkoster som navigerar på en väldig flod av berättelser, dikter, sånger, sagor, myter, gåtor, ordspråk och ramsor av alla slag, som går som en mäktig ström genom världshistorien och som de stora kanoniska verken naturligtvis är beroende av.”

Intrycket att de kanoniska verken står i beroendeförhållande till andra mindre kända framkommer tydligt i fråga om Alexanderromanen. Det handlar nämligen inte om en stor författare utan om ett verk – jag skulle till och med vilja kalla det för ett kluster av divergerande narrationer om Alexander som allmänt sett kallas Alexanderromanen – som spridits och undergått ständiga förändringar.

Romanen bearbetades så att det uppstod nya versioner och dessa nya versioner kallas av experterna för recensioner. Version är förbehållet översättningarna till andra språk. Översättningarna av verken lade således grunden för olika traditioner inom de olika språkområdena. Boken följer tre traditionsströmmar: västeuropeisk tradition, främre-orientalisk tradition samt Alexandertraditionen i den östeuropeiska ortodoxa världen.

Alexander den store. Bildkälla: SO-rummet.

Särskilt stor behållning hade jag av genomgången av den främre-orientaliska traditionen samt Alexandertraditionen i den östeuropeiska ortodoxa världen. Inte för att den västeuropeiska traditionen skulle behandlas sämre av författarna, tvärtom, den är mycket initierat och kunskapsrikt genomförd, utan för att min kunskap om de andra två inte är på samma nivå som för Alexanderromanens latinska tradition (Gundhild Vidéns), i forn- och medelengelsk litteratur (Lars-Håkan Svensson) samt Alexander i den tyskspråkiga medeltida traditionen (Martin Hellström).

Den arabiska Alexandertraditionen, som behandlas av Jan Retsö, består av ”fyra stora traditionsströmmar”. Den första är varianter av Pseudo-Kallisthenes. Den andra av ”Alexanders visdom”, det vill säga fiktiva uttalanden tillskrivna den store konungen. Den tredje av Sira-litteraturen. Den fjärde av Alexanderhistorier som har utvecklats ur Koranens 18 sura, som beskriver hur en erövrare som kallas Dhu l-qarnayn, ”han med två hornen”, beger sig upp i himlen, mot solen går färden. Han bygger även en port av järn och koppar i bergen i syfte att hålla vilda folk borta från civilisationen.

I persisk tradition, som behandlas av Judith Josepson, dyker Alexander bland annat upp hos den store skalden Ferdawsi (940–1019 eller 1025). I dennes Shah-name (”Kungaboken”), som består av en serie biografier över kungar, listas Alexander som en av de icke-iranska kungarna. Alexander blir alltså inte ett självständigt verk hos Ferdawsi utan infogas i en världshistoria. Precis som i de andra traditionerna är också Ferdawsis hållning till den store härföraren ambivalent: Alexander var både rättvis och vis men också grym.

I den avslutande essän ”Alexander är gränslös” kommer professor i idéhistoria Bo Lindberg in på vad Alexander egentligen har betytt och hur man på en övergripande idéhistorisk nivå kan förstå det litterära arvet. Dels överskrider berättelserna om honom, alla versioner och recensioner av Alexanderromanen, geografiska gränser. Grekiska, syriska, latin, persiska, arabiska, hebreiska, spanska, svenska, tjeckiska, isländska, ja listan på språk som Alexanderromanen har förmedlats vidare genom kan göras lång.

Dels var personen Alexander gränslös, han var en extraordinär person som utförde stora handlingar. Dels överskrider den litterära gestalten Alexander gränser: han flyger upp i himlen, dyker ned till havets djup samt är extremt nyfiken och utforskar naturen.

Det är just denna gränslöshet som gjort Alexander till en problematisk figur under skilda tider och kulturer. Där kristna på medeltiden uppfattade honom som ett exempel på högmod och förbjuden nyfikenhet såg islamska lärde en gestalt och furste värd att efterlikna.

Boken är snyggt formgiven och försedd med många vackra färgillustrationer. Ett plus i kanten är att förlaget även tagit med en karta över Alexander den stores rike. Antologin ger överlag ett gediget och samlat intryck. Risken med antologier är annars att de spretar åt olika håll på grund av att texterna inte samtalar med varandra eller ens går att insortera under ett gemensamt tema. Det gör artiklarna här, alltså kommunicerar med varandra. Boken vänder sig främst till en bildad och väl insatt läsekrets även om tonen ibland är populär.

Sammantaget är boken intressant och förmedlar många betydelsefulla insikter. Den kommer bli ett standardarbete för alla som sysslar med Alexanderromanen och liknande texttyper från antiken fram till och med medeltiden. Men kritik kan ändå resas mot delar av antologin.

I en del av bidragen förekommer uppgifter som aldrig förklaras eller reds ut ordentligt. Det förklaras till exempel inte (Ingmar Söhrman och Antoaneta Granberg) varför Bukefalos – Alexanders berömda häst – kallas Ducipal i den rumänska texten medan han i den bulgariska översättningen heter Edinorog, som betyder enhörning. Det är väl oerhört intressant att man väljer att beteckna Alexanders häst som en enhörning, ett fabeldjur, som om man ville betona hjältens sagokaraktär. Det finns flera exempel i boken på sådana trådar och uppgifter som inte reds ut ordentligt.

Vissa av bidragen är dessutom för deskriptiva. Somliga författare går för hastigt igenom framväxten av nya versioner och recensioner och glömmer att fördjupa analysen genom att till exempel uppmärksamma vad skapandet av en ny version respektive recension innebar. Det blir mer som faktauppräkningar eller en katalog över olika Alexanderromaner och den resonerande och argumenterande hållningen försvinner.

Bristen på analys har med utrymme att göra, en sådan studie hade tagit både längre tid och krävt det dubbla antalet sidor, men bara delvis. Det handlar också om urval, forskningsintresse och upplägg. I flera fall hade det varit att bättre att lyfta fram ett begränsat urval av nyckeltexter inom en tradition än katalogisera dem alla (eller nämna så många som möjligt). Så gör till exempel Martin Hellström med en förtjänstfull genomgång av Alexander i den tyskspråkiga medeltida traditionen och Ingmar Söhrmans mycket intressanta beskrivning av Alexander i franska tappningar.

En annan brist i antologin är att det aldrig talas om hur boken är tänkt att brukas. Vem ska använda den, och varför? Antologins bidrag visar att det finns mycket kvar att göra i fråga om receptionsforskning och uttolkning av de enskilda varianterna. Boken bör därför ses som en prolegomena, en introduktion, till ett större men oskrivet arbete. Jag hade dock gärna sett formulerat en rad spännande forskningsfrågor att gå vidare med.

Med sin luftfärd överskred kung Alexander gränsen mellan det som tillhör människan, jorden, och det som tillhör Gud och utgör en del av det gudomliga, himlen. Kung Alexander led av både den farliga nyfikenheten och högmod. En god kristen skulle inte sträcka sig längre än skinnfällen räcker och för Alexander var inte ens världen tillräcklig; han ville ha mer. Det vill vi också: fler och mer djuplodande studier av Alexandermotivets ideologiska innebörder.

Tre och en halv Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson