Recension

Dorthe Chakravarty, Husmor i en rationeringstid: Køkkenliv under besœttelsen (Köpenhamn: Gyldendal 2018). 288 s.

Hur klarade människor vardagen under den tyska ockupationen av Danmark 1940–1945? Vad tillagade man för mat? Vilka ersättningsingredienser användes när ransoneringen skapade brist på det mesta och hamstring var förbjuden? Vilken roll spelade husmödrarna för att upprätthålla normaliteten i hemmen och för att barnen fick mat? Historikern och journalisten Dorthe Chakravartys Husmor i en rationeringstid skildrar dansk måltidskultur under en tid av stora utmaningar för landets kvinnor och husmödrar.

Dorthe Chakravarty visar i sin mathistoriska studie, som grundas på kokböcker och privata brev från ockupationstiden, hur det danska krisköket såg ut. Boken har många svartvita bilder från tiden som återger hur vanliga människor försökte hantera sin vardag och uppfinningsrikedomen i att finna nya sätt att laga mat.

Husmödrarnas primära roll var att passa barnen, göra inköp av varor och tillaga maten. Men vad göra när skyltfönstren gapade tomma och skyltar annonserade att allt var slut? Priserna steg snabbt medan utbudet av dagligvaror föll. Det fanns därför ett stort behov av hus- och kökskunskap, ansåg man från myndigheternas sida.

Under kriget utgavs flera instruktionsböcker, vilka syftade till att fostra och utbilda husmödrar. En av dessa kunniga och innovativa kvinnor som skrev kokböcker var till exempel Kirsten Hüttermeier. Hon skrev ett 50-tal kokböcker varav cirka tio utkom under ockupationsåren.

Myndigheterna och frivilligorganisationer anordnade utställningar om hushållning och matlagning, där kvinnor kunde få demonstrera nya idéer och tilltag. Ett sådant grepp var att servera mer grönsaker, en ingrediens i krisköket som de flesta kunde odla själv i trädgårdar eller på balkongerna. Överlag var man tvungen att skära ned på kött, en produkt som var ransonerad. I största möjligaste mån skulle man vara självförsörjande: lök, ärter, frukt och bär och så vidare.

Allt skulle tas tillvara. Fallfrukt till exempel kunde syltas in. Och rådde det brist på kött och fågel fick husmödrarna använda sin fantasi. I kokböckerna propagerades det bland annat för fiskmås, något som emellertid matinstruktörerna var överens inte smakade vidare gott men som fick duga under kriget. Som Chakravarty påpekar: Måsen som maträtt nådde i liten grad utanför böckernas värld.

Tack vare att Chakravarty fått tillgång till kronprinsessan Ingrids matbok – en bok som hon förde i slutet av kriget – kan också Chakravarty se hur den kungliga familjens mathållning skilde sig från vanliga människors. Hovet och kungafamlijen led förvisso aldrig brist på något men försökte ändå anpassa sig så gott det gick till ransoneringskraven utan att göra allt för stora avkall på kungliga hovkrav. Det stärkte samhällsmoralen när även kungafamiljen fick dra åt livremmen.

Fotograf: Morten Holtum

Boken har många förtjänster: författaren är noggrann och har lyckats samla ihop ett spännande bildmaterial som kompletterar texten. Men det blir för mycket av detaljer och matingredienser. De flesta recepten tycker jag hade kunnat lämnas därhän. Jag hade hellre sett att hon placerat in matkulturen i historiska sammanhang. Förvånansvärt lite står faktiskt om andra världskriget, desto mer om kålrötter, kanin och fiskmås. En tydligare blandning av både sött och salt, mat och krig, hade lyft studien av dansk måltidskultur under de tyska ockupationsåren.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson