Recension

Biografi

Leif Landen, Carl Michael Bellman – en biografi (Stockholm: JustNu 2018). 412 s.

Carl Michael Bellman, är i dag en hyllad nationalskald, men i sin egen tid: nja, bedömarna ställde sig tveksamma. Anledningen? Han var en sådan udda person. Om denne skandalomsusade skald och människa – samt om alla verken också, förstås – har Leif Landen skrivit en initierad biografi. Boken är ett nytryck av förstautgåvan från 2008.

Leif Landen är litteraturvetare och har skrivit en hel del om 1700-talet. Han har fått priser från Svenska Akademien för sina insatser på forskningsområdet om den gustavianska tiden.

Bellman föddes 4 februari 1740 och avled i sjukdom 11 februari 1795. Han blev således bara 55 år. När han dog led han sannolikt av tuberkulos, men diagnosen är diskutabel påpekar författaren. Han led även av malaria, för han hade återkommande frossa under sitt vuxna liv. Dessutom plågades han av gikt. Till katalogen av sjukdomar kan även läggas skörbjugg, ett tecken om något på att han inte skötte sin hälsa ordentligt, för att inte tala om alkoholens påverkan på det allmänna hälsotillståndet. Bellman dog men visorna och berättelserna om honom levde vidare.

Bellman växte upp på Söder i Stockholm, vid den gata som i dag bär hans namn: Bellmangatan. Fadern, Johan Arendt Bellman, var ämbetsman, och modern, Catharina Hermonia, var dotter till kyrkoherden i hemförsamlingen Maria. Bellman fick god utbildning av informatorer i hemmet med huvudvikten lagd vid språk och litterära övningar.

Men redan tidigt drog Bellman åt ett annat håll än faderns ämbetsmans bana – han hade en livslust, eller snarare livsberusning, som drog fram diktarbegåvningen inom honom. Han började dikta och framträda i olika sociala sammanhang. Den unge mannen var talangfull men han saknade pekuniära medel för att kunna förverkliga sina livsdrömmar.

Sedan båda föräldrarna dött 1765 fick Bellman en beskyddare och närstående vän i Anders Lissander. Det var tack vare honom som diktaren föddes på allvar. Bellman fick nu tid att utvecklas även som entertainer. På 1760-talet framträdde han som trubadur med egna visor och gjorde stor succé.

En orsak till framgångarna låg i hans skicklighet i att kunna imitera och härma djurläten och musikinstrument. Han uppträdde gärna hemma hos folk och ute i sällskapslivet, som på krogar. Han trummade på olika föremål, visslade och härmade med rösten. Folk skrattade och klappade händerna i förtjusning när han dök upp och livade upp festen – han var en partyhöjare, ungefär som en diskjockey eller stå-upp-komiker (min tolkning av Bellman-gestalten).

Vad skrev han då? Det mest kända är Fredmans epistlar som består av 82 visor. I dessa träder Stockholm fram i allt sitt lysande elände: våldsamt krogliv, spring i gator och gränder, hemliga möten i parker. Allt inramat av vatten, sött i väster och salt i öster.

En hel del av epistlarna är självbiografiskt, påpekar Leif Landen, med rätta. Han sjunger om krögare och madamer, sjömän, hantverkare och soldater samt andra typer av människor som besökte stadens krogar och drack sig berusade. Här möter vi den försupne urmakaren Fredman, den förförande krognymfen Ulla Winblad, tapetmålaren Fader Berg, musikanten Fader Movitz – han med basfiolen– korpralen Mollberg med flera personer. De återkommer i visa efter visa i olika livssituationer.

Därtill skrev han även Bacchi Orden, som var spridda visor och tänkta att driva med tidens ordensväsende, till exempel serafimerorden. Fredmans visor är egentligen en samling av visor som ligger utanför epistlarna och har bara en lös anknytning till Fredmans värld.

Intressant att notera, tycker jag, är att Bellman gärna kritiserade och raljerade över de flesta samhällsklasserna, dock ej bonden, som han i stället idylliserar genom skapandet av ett slags svenskt Arkadien. Varför kan man undra? Var det tidens anda eller fanns det något i bondens liv som slog an i skaldens innersta; kanske ett lugn, en fristad från stadens berusande stök?

Leif Landens bok är detaljerad och noggrann, ibland lite väl faktatung och biografin hade tjänat på om en professionell redaktör fått se över manus. Men biografin kommer ändå, mycket tack vare författarens stora kunskapsbank och noggranna skildring av skaldens liv, stå sig länge. Att det handlar om ett nytryck av en tio år gammal bok förtar emellertid nyhetsvärdet.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson