Recension

Anna Götlind & Marko Lamberg (red.), Tillfälliga stockholmare: Människor och möten under 600 år (Stockholm: Stockholmia förlag 2017). 386 s.

Det har inte varit lätt att klara sig i rikets huvudstad, Stockholm, i synnerhet inte för en person som kom utifrån och saknade vänner, släktingar och kontakter. Båtmansänkan Kerstin Olofsdotter uppgav för politikollegiet i Stockholm på 1670-talet att hon hade ”varken hus eller hemman” utan att hon med sina tre barn tvingats övernatta ”på hemlighusen här i staden”.

En regel då som nu är att utan goda kontakter är det svårt att hitta en bostad. För Kerstin Olofsdotter handlade varje dag om att klara livhanken – och då fick stinkande avträden duga som nattbädd för henne och barnen.

Denna båtmansänka är blott en av många som anlände till Stockholm och hamnade i rännstenen på grund av avsaknad av goda kontakter och sociala skyddsnät. De finns sällan med i historikernas stadsmonografier, eftersom forskarna allt för ofta valt att fokusera på permanent boende grupper.

Tillfälliga stockholmare, förtjänstfullt redigerad av professor Anna Götlind, Stockholms universitet, och professor Marko Lamberg, tidigare vid Stockholms universitet, vill ändra på den bilden genom att skildra möten mellan permanenta och tillfälliga stockholmare. I boken behandlas alla möjliga slags tillfälliga stockholmare och sträcker sig i tid från senmedeltiden fram till i dag.

I Tillfälliga stockholmare tydliggörs de historiska samband som bidrog till att skapa permanent bostadsbrist i Stockholm och hur människor under olika perioder försökt lösa problemet. Boken är tematiskt upplagd och indelad i fyra delar: ”I besökarens blick”, ”Att söka ett arbete”, ”Innanför och utanför” och ”På väg mot ett nytt hem”. Antologin består sammanlagt av 14 artiklar skrivna av namnkunniga och initierade forskare vars undersökningar som regel bygger på omfattande käll- och litteraturstudier, två av dessa utgörs även av intervjuer med gästdoktorander och ensamkommande flyktingungdomar.

Heiko Droste studerar diplomaternas kritiska blick på 1600-talets Stockholm och konstaterar efter läsningen av sändebudens rapporter att de utländska resenärerna som besökte stormaktstidens svenska huvudstad tyckte att Stockholm var en dyr stad att leva i. Som regel bodde och verkade de i närheten av slottet och hovet. De hade inga problem att skaffa bostäder vad det tycks, däremot sinade kassan när det gällde att inhandla mat, dryck och passande gåvor som behövdes för att bygga upp vänskapliga förbindelser.

Stockholm 1600-tal. Bildkälla: Stockholms hamnar.

På samma tema, ”I besökarens blick”, uppmärksammar Jonas M. Nordin samerna i Stockholm. En del, i synnerhet under senmedeltiden och 1500-talet, befann sig ofrivilligt i staden: de sågs och behandlades som varor och kuriositeter. Föremål från den samiska kulturen flödade in i Stockholm och visades upp tillsammans med samerna och deras renar. Det var en synbar exploatering. ”Den samiska närvaron i Stockholms historia kan inte särkopplas från denna upprepade stöld av samiska föremål, rättigheter och land och vatten.” Ett konkret namnminne av samernas närvaro i Stockholm utgörs av Lappkärsberget.

Marianne Larsson följer nära de långväga gästerna som var på tillfälligt besök i Stockholm under Världpostskongressen i Stockholm 1924. Stockholm satsade stort: man ville presentera ett framgångsrikt, modernt och välbeställt Stockholm inför de internationella gästernas nyfikna blickar. Båtfärd i Skärgården, stadsrundtur i automobil och välkomstbankett i Stadshuset var några mycket uppskattade inslag i det generösa mottagandet.

Lite avvikande till form och innehåll men inte desto mindre intressant utgör Magnus Öhlanders bidrag. Han intervjuar tre gästdoktorander på tillfälligt besök på universitetet för att komma åt deras relation till Stockholm. Något överraskande hyllar samtliga tre Stockholms kollektivtrafik.

Under rubriken ”Att söka ett arbete” skriver AnnaSara Hammar om fattiga båtmansfamiljer, Marie Lennersand om livgardets soldater och deras familjebildning, Anna Götlind om herrarbetande Djurakvinnor runt sekelskiftet 1900 och Bo Larsson om modernt migrantarbete med utgångspunkt i två polska hantverkares erfarenhet av att arbeta i Sverige och i huvudstaden. Alla fyra bidragen är mycket läsvärda och intressanta.

Det tredje temat, ”Innanför och utanför”, behandlas av Marko Lamberg genom att han sätter tidigmoderna identitetsbytare under kritisk lupp: lurendrejare, rymlingar och solochvårare. Precis som flera andra artikelförfattare utgår också han från Stockholms stads tänkeböcker för att komma åt de tillfälliga stockholmarna.

Tänkeböckerna är ett mycket intressant personhistoriskt och rättshistoriskt källmaterial som kastar ljus över både individer, grupper av människor och ett samhälle i förändring. De är flitigt använda inom den medeltida och tidigmoderna forskningen.

Marko Lamberg använder tänkeböckerna för att identifiera en i vanliga fall svårfångad grupp av människor: de som ger sig ut för att vara någon men i själva verket är en annan. Det gick förhållandevis enkelt att gömma sig i huvudstaden genom att utge sig för att vara någon annan. Marco Lamberg konstaterar att identitetsbyten var lättare att genomföra under den tidigmoderna tiden än i dag, ”eftersom folkbokföringen inte var lika omfattande och detaljerad”.

Sven Lilja uppmärksammar inflödet av utsocknes och besökare under 1600-talet och använder också han Stockholms stads tänkeböcker för att identifiera och kartlägga rörelserna. Även gäster från främmande länder dyker upp i rättsmaterialet. Det är uppenbart att Stockholm var en mångkulturell stad redan på 1600-talet. ”Det internationella inslaget var mångfacetterat och täckte ett brett socialt spektrum.”

Det sista temat, ”På väg mot ett nytt hem”, avslutar boken. Det handlar om Stockholm som ”en anhalt på väg till ett nytt hem” som det beskrivs inledningsvis. Lotta Fernstål och Charlotte Hyltén-Cavallius skildrar den hårda tillvaro som svensk-romer har haft i Sverige och hur de som regel kördes bort från Stockholms förorter.

Utifrån levnadsberättelser beskrivs ett Sverige och ett Stockholm som haft uppenbara svårigheter med människor som tillfälligt vistats i samhällenas och städernas utkanter. En formell brytpunkt kom när Gunnar Sträng år 1952 erkände romer som svenska medborgare och gav dem därmed rätt till bostäder och skolgång.

Om judiska flyktingbarn på barnhemmet Stigbo år 1939 skriver Pontus Rudberg. Han påpekar att barnhemmets verksamhet under kriget kom att präglas av både traditionellt borgerliga värderingar och sekulära och moderna livsmönster. Barnen som fick vistas där kom alla från sekulära judiska familjer och hade valts ut av just den anledningen. Judiska högtider firades inte och judisk mat åts sällan.

Barnhemmet låg på landet i Vallentuna och hade både stor fruktträdgård och ett modernt och välutrustat kök. Barnen delade sovrum: pojkarna för sig och flickorna för sig.

Också Ann Nehlin undersöker barn och deras möten med Sverige och den svenska storstaden genom att uppmärksamma hur finska barns möten med stockholmare såg ut under andra världskriget. Under krigsåren sändes uppemot 70 000 barn från Finland till Sverige. De reste med tåg, båt och flyg. Många av barnen passerade bara Stockholm på väg mot andra boenden ute i landet.

I Stockholm undersöktes de av läkare och skickades sedan iväg. Även för dem som fick stanna kvar i staden var tanken var att de skulle förbli tillfälliga stockholmare: när kriget var över skulle de skickas tillbaka. Men det myndigheterna inte räknat med var stockholmarnas och svenskarnas goda vilja att utföra goda gärningar och ta emot barnen på permanent basis.

Med utgångspunkt i Stockholm-Tidningen studerar Ann Nehlin hur det skapades ett ”godhetsimperativ” i tidningarna som påverkade viljan att göra gott i fråga om de finska barnen. En negativ konsekvens av att så mycket fokus lades på just de finska barnen blev att andra barn som var i stort behov av hjälp avvisades.

Boken avslutas med en artikel av Minja Hjorth som skriver om ensamkommande flyktingungdomar på ett gruppboende i Stockholm. Bilden vi får av dessa i många fall trasiga och traumatiserade barn och ungdomar är densamma som i tidningarna, men Minja Hjort påpekar hur viktigt det är att också lyfta fram att de är starka individer med förmåga att klara sig under svåra omständigheter. Det ger en mer sammansatt bild. Hon uppmärksammar relationerna på boendet, mellan ungdomarna och ungdomarna och personalen. Deras problem i vardagen lyfts särskilt fram.

Tillfälliga stockholmare bör läsas mot bakgrund av den så kallade rumsliga vändningen som ägde rum – och fortfarande pågår – under det senaste decenniet. Den rumsliga vändningen lägger fokus på bland annat invånares relation till sitt samhälle. I Anna Götlinds och Marko Lambergs fall handlar det om Stockholm som en sjudande mötesplats för olika nationaliteter och kulturer, från senmedeltiden och tidigmoderna tidens soldater, samer och båtsmansfamiljer fram till dagens ensamkommande flyktingungdomar och gästforskare/gästdoktorander från andra länder. Forskarna är, som framgår ovan, experter inom sina respektive områden och väl insatta i det pågående skiftet av fokus inom stads- och platshistoria.

De tillfälliga stockholmare som dyker upp i bokens mycket intressanta och välstuderade artiklar utgörs av arbetare, brottslingar, båtmansfamiljer och båtmansänkor, dalfolk (herrarbetare Djurakvinnor), diplomater, flyktingar, gästforskare, gästarbetare, identitetsförfalskare, konferensgäster, prostituerade, romer, samer, soldater, tiggare samt judiska och finska flyktingbarn.

Men, som de båda utgivarna även påpekar i inledningen, andra grupper hade också kunnat ingå i studien till exempel bönder på handelsresa, utländska konstnärer och pilgrimer. Någonstans måste man dra en gräns och ett urval göras; utgivarna drog den här. Men denna uppenbara gränsproblematik hade kunnat diskuteras mer. Varför blev det just dessa artiklar och inte andra?

Hade man dessutom valt att fokusera på en, två eller tre typer av tillfälliga stockholmare och följt dem över tid hade slutsatserna sannolikt blivit vassare och mer fruktbara att använda för forskningen. För nu saknas en generell slutsats kring mötena, annat än att bostadsbristen varit skriande under alla århundraden.

Boken snarare introducerar läsaren i ett intressant och växande ämne än ger de riktigt djuplodande svaren på komplexa frågor kopplade till permanenta och tillfällig stadsbor. Det är i och för sig gott nog att en antologi introducerar ett ämne. För de riktigt spännande svaren brukar som regel komma med den enskilda forskarens monografi. Det är inte helt ovanligt att en bok tar sin början med en artikel i en antologi. Det innebär att vi har 14 spännande böcker att se fram emot.

En given styrka är att boken med stor tydlighet visar att Stockholm, liksom andra städer antar jag, aldrig varit stabila helheter. De har alltid varit utsatta för rörelse och naturligt bortfall.

Kerstin Olofsdotter står därvidlag som en typisk representant för en grupp av människor, båtsmansfamiljer, som var fattiga och levde som regel i splittrade hushåll eftersom de befann sig på tillfällig basis i Stockholm. Hennes man hade haft ett arbete vid örlogsflottan, men dött och nu fick änkan klara sig själv bäst det gick i ett Stockholm fyllt till bristningsgränsen av fattiga, utslagna och människor utan någonstans att bo. Några öppna famnar fanns inte hos stadens befolkning, som såg med misstänksamhet mot människor utan fast plats i boendet och som kom utifrån.

Kerstin Olofsdotters hårda öde känns onekligen aktuellt och angeläget. Hon representerade en klass av rörligt kollektiv som stockholmare – och sannolikt också svenskarna i stort – alltid betraktat med misstro.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson