Recension

Volker Weidermann, Oostende 1936: Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll, översättning av Per Lennart Månsson (Stockholm: Lind & Co 2018). 175 s.

Det var en varm sommar, fylld av svalkande havsvindar och friska bad, men likväl ville inte ängslan och ångesten släppa taget om semesterfirarna. De senaste politiska händelserna låg som ett växande orosmoln i horisonten. Året var 1936, bara några år efter nazisternas maktövertagande i Tyskland. Platsen dit semesterfirarna sökt sig för att finna en tillfällig fristad var Oostende, en populär badort i Belgien.

En av de badande gästerna var författaren Stefan Zweig. Han hade varit i Oostende tidigare, strax före första världskriget. Då hade han liksom alla andra människor som betraktade sin samtid sett på krig med romantiska ögon. Krig tog fram gentlemannen inom människan, menade han då.

Nu däremot såg han annorlunda på krig, ja på livet i all sin tragiska bredd. Han utbytte tankar med sina solande och badande kamrater, till exempel den judiske författaren Joseph Roth, som dock avskydde sol och bad men älskade flaskan som han tömde snabbare än Zweig hann låna ut pengar att betala den.

Stefan Zweig och Joseph Roth; ”de är som gjorda för varandra. Två omkullfallande som finner stöd hos varandra, för en kort tid”, beskriver den tyske kulturredaktören i Die Zeit Volker Weidermann männens relation. Till dessa båda kan dessutom läggas en annan tysktalande: en kvinna vid namn Irmgard Keun. Med henne delade Joseph Roth både flaska och bädd.

Oostende 1936 handlar om dessa två författare och deras respektive, men inte enbart. Boken skildrar även en krets av intellektuella som också dragits dit. Men det är främst vänskapen mellan dessa båda som driver berättelsen framåt – ända till det bittra och oundvikliga slutet. För inom några år var de alla döda.

De båda vännerna återsåg aldrig varandra efter Oostende. Joseph Roth söp ihjäl sig. Vid beskedet om vännens död skrev Stefan Zweig: ”Jag älskade honom som en bror.” Förlusten av sin judiske vän var nära att krossa honom, för när inte ens den försupne Roth fanns kvar, vad skulle han då ta sig till? Vem skulle han då rädda?

Stefan Zweig återvände aldrig till sin älskade badort efter 1936 – han tog sitt liv tillsammans med sin hustru på ett hotellrum i Brasilien den 22 februari 1942. Som mycket annat gick även den populära badorten Oostende i graven när nazisterna provocerade fram ett världskrig som slet Europa itu; kurorten förstördes av de allierades bombningar.

Min enda egentliga kritik mot denna lilla bok på 175 sidor är att författaren ibland förutsätter väl mycket av sin läsare. Den som inte har läst Stefan Zweig tidigare kan därför få problem att följa med i Volker Weidermanns bok. Stefan Zweig introduceras aldrig, inte heller hans mästerverk Världen av igår: En europés minnen (Die Welt von Gestern, 1943). Men stämningen i Volker Weidermanns kollektivbiografi är densamma som i Stefan Zweigs bok. Weidermanns fina essäbok är som en kommentar till Världen av igår.

Med finkänslig hand lyckas Volker Weidermann levandegöra tiden, andan, platsen och människorna; han frigör de turistande människornas rädsla, ångest och melankoli men visar också på deras glädje, berusning och kärlek som bubblade inom och mellan dem samt deras outtröttliga intellektuella nyfikenhet.

En stor bok i litet format! Rekommenderas!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson