Recension

Dominic Ingemark, Väggarnas vittnesbörd: Graffiti och gravinskrifter berättar om livet i romarriket (Stockholm: Natur & Kultur 2018). 216 s.

Hur såg man på kärlek och erotik under antiken? Älskade man sina barn? Badade män och kvinnor tillsammans i de offentliga badhusen? Vem ansvarade för renhållningen i städernas trånga och smutsiga gränder? Var gladiatorerna folkkära kämpar eller råa barbarer? Med utgångspunkt i romerskt klotter och latinska inskrifter berättar Dominic Ingemark i boken Väggarnas vittnesbörd om badhusen, barerna, gatulivet, skolorna, lagarna, familjen, teatrarna, konsten och mycket mer.

Dominic Ingemark är docent i antikens kultur och samhällsliv och har skrivit flera böcker om det antika Rom, däribland den Augustnominerade Liv och död i antikens Rom (2000) och Sagor och svartkonst under antiken (tillsammans med Camilla Asplund Ingemark 2004). Nu har han en gjort en studie av graffitins och gravinskrifternas vittnesbörd ifrån främst Pompeji och Herculaneum.

I boken får den vanliga människan komma till tals. ”Jag har skitit och torkade inte röven” som en besökare på en latrin i Villa San Marco i Stabiae (ligger i närheten av Pompeji) uttryckte sig anonymt i graffitins form. Eller som det står på ett keramikfat: ”Tjuv, tag dig i akt!”.

I det första fallet ges ingen förklaring till varför personen valde att inte torka sig. Menade han/hon allvar? Eller var det bara ett kiss och bajs skämt? Om det nu var sant, varför klottra ned det? I det andra fallet förklarar Dominic Ingemark att det var vanligt att antikens människor märkte sina föremål med ägarens namn eller formler som var tänkta att hålla tjuven borta.

Mycket liknar förstås dagens klotter. Snusk, hat och obesvarad kärlek dominerar bilden. Men en sak skiljer dock ut antikens graffiti från modernt klotter. Klottrarna var betydligt mer bildade under antiken. Dominic finner flera graffiti som visar på stor beläsenhet med citat och parafraser på bland annat Vergilius. Hur ofta ser vi klotter som citerar August Strindberg, Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf ute på stan? Det ska väl i så fall vara på universitetens toaletter men annars råder bildningstorka bland graffitimålarna (de som inte praktiserar det som konst).

Dominic påpekar att människorna under antiken levde i en värld av ord och många var dessutom skrivkunniga. Det är uppenbart att kvinnor, barn och även slavar kunde skriva; det visas inte minst av klottret. Det fanns skolor för både pojkar och flickor även om skolgången inte var obligatorisk. Och många slavar användes som skrivare av sina ägare.

Det är en mycket intressant berättelse om ett vardagens antiken som Dominic Ingelmark har skrivit. Han skildrar som sagt folket, den vanliga och enkla människan som man brukar säga, och han gör det med en kärlek till sitt ämne, antikens kultur och samhällsliv.

Boken är dessutom förtjänstfullt indelad i korta, effektiva kapitel som behandlar olika vardagsteman. Allt för att en stressad nutidsmänniska ska hinna läsa ett kapitel på sin färd med allmänna kommunikationsmedel från bostaden till jobbet, gymmet eller restaurangbesöket.

Men det korta formatet har sitt pris och det heter fördjupning, problematisering och vidareutveckling av ämnet samt diskussion av tidigare forskning. Det ges inte mycket utrymme för längre beskrivningar och utredningar. Han hinner bara nudda vid ämnena, förvisso med säker hand men ändå blott i hastig gest. Kvar finns frågetecken, undringar och läsarens ostillade nyfikenhet kring en del fall.

Avslutningsvis bör dock påpekas att bokens styrkor överväger denna strukturella minussida. Det bästa ligger i själva graffitin, i det som Ingemark låter komma fram i sin fina bok. Det är ju där, på de offentliga toaletterna, på gravarna (ja, man klottrade till och med på det heliga) och stadens många väggar och rum som antikens människor blir till kött och blod. Åt visst klotter skakar man bara på huvudet eller skrattar, annat gråter man med.

Jag ger sista ordet till föräldrarna till en liten pojke som omkom i en tragisk trafikolycka och som lät rista följande dikt på sonens gravsten:

”Till den gudomliga själen av Quintus Volusius Anthus, son av Spurius av Lemonia. Gossen i båda föräldrarnas famn av slumpen ett ödes / illvilja rövade bort, rövade bort från hans lek, / honom med oket av rasande unga oxar av slumpen / föraren kastade ner okunnig under sitt hjul. / Efter att båda föräldrar dystra begravningen ordnat / samt åt makt under jord offrat den dyraste skänk / reste de upp denna gravsten åt Anthus, / vars levnad har slocknat, / ägande likvärdig vikt jämförd med känslornas djup.”

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fyra möjliga!

Bo Eriksson