Recension

Jan Bergman, Fotohandlaren i Bizonien: En spionberättelse (Stockholm: Norstedts 2018). 301 s.

Vem var egentligen Heinrich Schneider? En östtysk spion? En dubbelagent, som utåt sett arbetade för Östtyskland men i själva verket spionerade för västsidan? Eller var han bara en ”enkel” fotohandlare som råkat hamna i dåligt sällskap? Gåtorna kring Heinrich Schneider är många – mannens sanna identitet förblir okänd, endast spioncheferna och författaren Jan Bergman känner hans riktiga namn.

Jan Bergmans Fotohandlaren i Bizonien, som är en fristående fortsättning på hans uppmärksammade Sekreterarklubben, handlar om denne märklige och bokstavligen svårfångade man vars yrke var att köpa och sälja tyska kameror av högsta kvalitet i en fotoaffär i Nürnberg. Kamerorna och teleobjektiven tillverkades i DDR. Pengarna från östsidan placerade Schneider i bankkonton i Schweiz.

Medlen användes emellertid till andra saker än utveckla den egna affärsrörelsen. Bakom hanteringen av pengar låg en avancerad penningtvätt: genom företagets bankkonton slussade Stasi ut agenter i väst. Det ansåg i alla fall förhörsledarna när han greps och förhördes 1967. Problemet var bara att han sedan 1964 även hade arbetat för den västtyska sidan.

Fotograf: Pernilla Bergman-Fridén

Mer om handlingen berättar jag inte; det vore att förstöra en god historia. Detta är en bok om lojaliteter och svek, idealism och cynism samt identitet och minne. Handlingen utspelar sig på flera nivåer samtidigt genom den tidsmosaik av texter och texttyper som författaren sätter samman: reportage, förhörsprotokoll, roman, historisk dokumentär, dagbok och så vidare. Mosaikens eller kollagets form är både bokens styrka och svaghet.

Styrkan ligger i det splittrade, i det som anas och genom pusslets metod till slut bildar en helhet. Precis som agentlivet är undflyende blir berättelsen om spionen Heinrich Schneider en mångdimensionell historia. Vad är sant? Vad är inte sant? Vem ska man tro på? Och hur vet författaren allt som han menar sig känna till?

De första kapitlens återgivning av ett sönderbombat Berlin och människornas väg tillbaka till en normalitet i vardagen tillhör bokens absolut bästa. Jan Bergman lyckas också bra med förhörsprotokollen som dyker upp längre fram i boken. Dessa två delar – partier av textbilden – ger liv berättelsen om fotohandlaren Heinrich Schneider.

Bokens svaghet ligger i den suddiga bilden. Konstverket lyckas inte förena sina mindre beståndsdelar, texttyperna, till en sammanhängande bild. Det blir för splittrat. Mosaiken håller inte ihop på grund av lösligt murbruk och kitt. En rakare berättelse som i Sekreterarklubben hade varit bättre.

Tre historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson