Riddare Martilo ute på nya äventyr

Sep 16, 2018

Den unge riddaren Martilo ställs inför absurda utmaningar. Han tvingas slåss mot gigantiska sniglar, enorma ålar och en jätte. Serieboken Martilo och riddarna är en drift med den medeltida sagans riddarideal och äventyr. Fabian Göransson blandar friskt satir med burlesk och grotesk.

Recension

Fabian Göransson, Martilo och riddarna (Strängnäs: Sanatorium 2018). 109 s.

Fabian_Goransson

I denna andra bok om den unge riddaren Martilo drar vår svärdsstridande hjälte än en gång ut i landet på äventyr. Han leds av en kristen övertygelse om att göra rätt och gott men hamnar allt som oftast i knepiga situationer.

Martilos föräldrar, riddaren Orvian och Crespine, är nu fria från trollkvinnans Morbianes förvandling av dem till möss. Familjen beger sig till slottet Valicorne. Trots att Martilo återförenats med föräldrarna vill inte lyckan infinna sig. Vår unge hjälte känner sig inte som en sann och äkta riddare. Han plågas av mardrömmar.

Martilo ger sig därför av för att hitta häxan Morbiane. Hon är den enda som kan förklara vad det är som plågar honom och vad han ska ta sig till för att bli en äkta riddare.

Precis som i den första boken Martilo och helgonet utspelas handlingen i ett tänkt medeltida landskap. Vi möter böljande dalar och djupa, mörka trollskogar, slott och tornertält. Kläderna är tidstypiska, likaså resten av den medeltida rekvisitan såsom utsirade dörrbeslag, valvbågar i husen, en väggdekoration föreställande en galt som spelar viola med mera.

Historien, storyn, är lika vansinnig som i Monty Pythons galna värld. Precis som i den engelska filmen ställs Martilo inför absurda utmaningar. Han tvingas bland annat slåss mot gigantiska sniglar, enorma ålar och en jätte. Martilo och riddarna är en drift med den medeltida sagans riddarideal och äventyr. Det är en härlig blandning av satir, burlesk och grotesk.

Boken är bra, ingen tvekan om det. Fabian Göransson är tekniskt skicklig och vet vad han vill med sin serie. Han tecknar i en belgisk serietradition med namn som Hergé (Georges Prosper Remi, Tintins skapare) som föregångare och inspirationskällor. Figurteckningarna är enkla och tuschstrecken feta.

Trots teknisk skicklighet och traditionsmedvetenhet når ändå inte denna andra del i trilogin om riddaren Martilo och dennes sökande efter svar på sina frågor upp till den första delens hejdlösa drift med medeltida tankebilder, en bok som även gav en spännande och allvarlig berättelse om en pojkes jakt efter sina föräldrar. Det är som om ironin och satiren nu fått ta överhanden.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson