Recension

Plutarchos (ca 46–ca 120 v.t.) tillhör en av antikens stora skriftställare. Hans berömda och klassiska Moralia, en textsamling bestående av 78 essäer och dialoger samt översättningar av tal som behandlar moraliska frågor, har länga funnits tillgänglig på andra språk. Endast två texter ur verket har tidigare funnits översatta till svenska.

Den namnkunnige översättaren Sven-Tage Teodorsson, emeriterad docent i antik grekiska, gör en stor gärning med att översätta Moralia i sin helhet till svenska. Volym fyra, som behandlar religionen, har nyligen kommit ut. Precis som de föregående tre delarna ingår också denna i den eminenta serien Atlantis väljer ur världslitteraturen.

I boken tas ämnen upp såsom den egyptiska religionen och om gudars straff samt flera dialoger på temat Sokrates gudomliga röst, Pythias orakelspår, orakelverksamhetens minskning, bokstaven E i Delphi och om vidskeplighet. En härlig salig blandning av högt och lågt som alla mynnar ut i moraliska frågeställningar och ställningstaganden.

Störst behållning hade jag av den inledande texten om Isis och Osiris. Eftersom Egypten tillhörde det romerska riket under Plutarchos tid hade han goda möjligheter att på plats undersöka den egyptiska religionen och de religiösa traditionerna som levde kvar. Texten har också använts av religionshistorikerna som en berättande källa för den egyptiska religionens utseende och funktion under antiken.

Framställningen är som en lång berättelse framförd av honom själv, Plutarchos, i Delphi med Isisprästinnan Klea som lyssnare. ”Det är inte anläggandet av skägg och bärandet av en trådsliten mantel, kära Klea, som gör män till filosofer, ej heller åstadkommer linneklädnader och slätrakning vigda Isistjänare”, påpekar han. Nej, det är sanningssökandet i dessa riter: ”Vi bör inte använda myterna som om de helt och hållet vore verklighetsskildringar, utan vi bör i varje myt ta fasta på sådant som är ändamålsenligt med ledning av dess likhet med sanningen.” Visst är han beskäftig men det tillhör genren.

Utifrån Osirismyten vecklar Plutarchis sedan upp en kulturs sökande efter sanning och mening. I sin jakt efter förståelse av den egyptiska religionen och riterna glimtar även kulturhistoriskt intressanta uppgifter fram som inte primärt varit målet för Plutarchos men som blir det för en nutida läsare.

Tag till exempel uppgiften om att egyptierna skrudade sina gudomar. Osiris påkläddes eldröda klädnader, ”eftersom de anser den fysiska solen vara en synlig manifestation av det godas makt och vars substans endast kan uppfattas med tanken”.

På ett annat ställe i texten talar han om bildstoder som bär svarta klädnader. Bruket att klä och måla sina statyer, såväl religiösa som världsliga, var utbrett i det antika samhället, och Plutarchos beskrivning ger en kort ögonblicksbild av hur det en gång har sett ut.

Andra intressanta ämnen som tas upp är moral förbundet med brott och straff, ett onekligen aktuellt ämne i dessa valtider då partierna tävlar om att utlova strängare straff för kriminella. Plutarchos formulerar problemet: bör brottslingen bestraffas omgående eller senare, och därmed ges tid till att ångra sig och självmant bli en bättre människa?

Plutarchos svar är att det behövs inga gudar eller människor för att straffa brottslingarna: ”deras eget liv räcker, ty det ruineras och omstörtas i sin helhet av sin ondska.” Ett svar som nog ger dagens politiker en hel del huvudbry.

Plutarchos fjärde del av Moralia är en guldgruva för alla intresserade av antikens kultur och samhällsliv. Skarpsinniga iakttagelser av samtiden varvas med djupa reflektioner och filosofiska ställningstaganden i svåra frågor. De kulturhistoriska ögonblicksbilderna ger färg och liv åt en förlorad kultur, åt skärvorna av det lilla som finns kvar av antikens glänsande högkultur.

Som denna lilla bild av modets föränderlighet: ”Modet med hårknut prydd med gyllene hårnål och även fotsida ylleklädnader kom ur bruk och man lät klippa sitt imponerande långa hår, och man tog av sig sina kothurner.”

Sven-Tage Teodorsson har gjort – och fortsätter att göra – ett hästjobb med sina översättningar av Plutarchos. Han har ägnat 30 år av sitt liv åt den grekiske filosofen med efterforskningar, studier och översättningar. Vi kan bara hoppas att han kommer ägna minst lika många år till att forska och översätta de grekiska filosoferna, i synnerhet Plutarchos.

Med sitt både skarpa förstånd och känsliga sinne för språk och kulturhistoriska detaljer lyckas han göra antikens klassiker till både levande och aktuell texter.

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson