Recension

Anders Lundt Hansen, Sølv, blod & kongemagt: Bag om vikingemyten (Köpenhamn: Gyldendagl 2018). 307 s.

Vad är en viking? En man med hjälm som höjer sina vapen (yxa, svärd eller spjut) i en våldsam gest? Eller en yngling som stående längst fram i fören håller utkik efter både grynnor och skär samt nya kloster att plundra och bränna? Både ja och nej om man ska tro Anders Lundt Hansen. Bilden av vikingen är huvudsakligen en modern konstruktion.

Under medeltiden betydde ”viking” pirat, sjörövare, inte ”skandinav”. Efter 1300-talet upphörde man att använda ordet. Viking återupptäcktes sedan under 1800-talet. Men man ändrade dess betydelse: från sjörövare till en etnisk beteckning på folk från Norden. Det var också då som vikingen fick horn på hjälmarna.

Är det därför rätt att kalla vikingar för vikingar, undrar författaren och frilansskribenten Anders Lundt Hansen. I sin bok undviker populärhistorikern Anders Lundt Hansen kategoriskt ordet viking (”V-ordet”), förutom i den avslutande delen där han noggrant går igenom bruket att använda termen i historiska sammanhang, från 1800-talets arkeologi över nazitiden fram till i dag.

I vikingatidens ställe presenterar författaren den förvisso föga vetenskapligt provocerande men i det populära sammanhang intressanta och pedagogiska tesen om skandinavisk expansion från cirka 800 till cirka 1050. Den innebär i korthet att den ökade handeln, som kom med införandet av segelbärande fartyg, bekostade den skandinaviska expansionen. Det är en indelning i tre historiskt samverkande faktorer: ekonomi (silver), teknologi (segel och grundgående fartyg) och makt och dynasti (släkter).

Boken är indelad i fyra delar: silver, kunglig makt, dynastier och v-ordet. Till de tre första delarna knyts en framträdande person: kungen Harald Klak av Danmark (del I), skalden Egil Skallagrimson från Island (del II) och drottning Emma från Normandiet (del III). Den avslutande delen behandlar, som sagt, framväxten av det vikingafilter som har lagts över bilden av vikingatiden och som förvränger synen.

Överlag betonar författaren släkternas roll i utvecklingen, dynastierna, inte nationaliteternas. Som när Sven tveskägg blev kung över Danmark och England. Han hade inte erövrat något territorium påpekar Anders Lundt Hansen utan vunnit stormännens lojalitet. Den historiska utvecklingen från 800–talet till och med 1000-talet kännetecknades inte av någon landskamp mellan nationer i norra Europa och på kontinenten utan handlade om en kamp mellan allianser och nätverk baserade på släkt.

Men varför upphörde expansionen? Också här kan Anders Lundt Hansen ge snabba och enkla svar: En orsak var korstågen, som från och med 1095 och framåt banade vägen för nya handelsrutter över Medelhavet.

Den andra var framväxten av Lübeck som en mäktig handelsstad under 1100-talet. Handeln gick nu över från nordmännens händer till hansestädernas köpmän. De djupa koggarna visade sig vara mer effektiva att transportera varor och folk på och ersatte därför vikingarnas grundgående skepp.

En ytterligare orsak finner han i att det skapas en politisk ordning mellan dynastierna på kontinenten och uppe i Norden.

Anders Lundt Hansens bok bygger inte på de absolut senaste forskningsrönen – det händer otroligt mycket i svensk vikingaforskning just nu – men de kunskaper han har haft tillgång till presenteras i en ny tappning. Hans modell är både pedagogisk och övertygande, även om jag inte köper alla argument rörande avskaffandet av vikingatiden som historisk epok. Det finns, menar jag, ett heuristiskt värde av att kunna urskilja en period mellan vendeltid och högmedeltid och att skilja ut vikingar i betydelsen sjörövare från vanliga nordbor.

Språket flyter på väl. Det finns emellertid en del upprepningar i boken, till exempel att Jellingestenen inte var ”en dåbsattest” utan ett vapen i maktkampen mellan Harald hårfager och stormännen, som bitvis stör läsningen.

Bilderna som ackompanjerar texten tycker jag inte är i överensstämmelse med innehållet. De bidrar ju till precis den mytologisering och stereotypisering av vikingen som författaren vill undvika. Varför avbilda en viking om bilden av vikingen utgör själva problemet? Bättre då säga att vi inte exakt vet hur en viking såg ut annat än vilka kläder de bar och smycken och vapen.

Anders Lundt Hansen har gjort en förtjänstfull insats i att förmedla forskningsrön. Han vågar problematisera bilden av vikingen och förstår att inplacera sina kunskaper i en populärhistorisk modell med stort pedagogiskt och historieväckande innehåll.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson