Recension

Ingela Lind, Ta sig frihet: Bloomsbury, Indien och konsten att leva (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2018). 279 s.

Bloomsbury var en grupp brittiska intellektuella som under 1900-talets början var verksamma i en stadsdel i London med samma namn. Det var en stökig miljö. Röken från järnvägen låg tät, trångboddheten var utbredd, slummen likaså. Men där fanns också British Museum, välbevarade georgianska hus, många torg och flera sjukhus. Och så fanns där ju en grupp intellektuella som stormtrivdes.

Gruppens mest kända medlemmar var författarna Virginia Woolf, E. M. Forster och Lytton Strachey samt nationalekonomen John Maynard Keynes. De flesta hade en bakgrund i Cambridge och var influerade av filosoferna G. E. Moore och Bertrand Russel. Andra namnkunniga medlemmar var konstkritikerna Roger Fry och Clive Bell samt konstnären och formgivaren Vanessa Bell, som var gift med Clive och var syster till Virginia Woolf.

Om denna speciella grupp av intellektuella, vars flertal medlemmar skrivit in sig i litteratur- och konsthistorien som antingen författare, konstnärer eller litteraturkritiker, har Ingela Lind skrivit en personlig och intressant bok.

Det är inte första gången som hon närmar sig det glada gänget i den halvsunkiga stadsdelen Bloomsbury. Redan i Leka med modernismen (2008) behandlade hon de flesta Bloomsberries. Det är emellertid angeläget att skriva en ny bok om dem, menar hon: ”Bloomsburygruppens upplysningstänkande är idag hotat. Därför har det känts nödvändigt att tränga djupare in i gruppens övertygelser, avvikanden och nyskapanden.” (s. 8)

Ingela Lind känner sina personer väl, ungefär som gamla kompisar. Trots att de utåt sett var upplysningsmänniskor lät de inte förnuftet styra allt de gjorde och tänkte. De var förvisso modernister men inga hårda utan ”mjuka”. De älskade leken, rollbytena och den indiska estetiken. Naturligtvis var de emot kriget, deras husfilosof Bertrand Russel var ju uttalad pacifist: Bloomsberries hyllade och älskade livet.

Också varandra uppenbarligen, eftersom de allt som oftast blev förälskade. Vänskapen mellan medlemmarna övergick i kärleksrelationer. Och alla, såväl män som kvinnor, blev någon gång förälskade i Duncan Grant.

Duncan Grant, allas älskling — och stora hjärtekrossare. Bildkälla: Pinterest

Boken har många förtjänster: den är lättläst, engagerande och tankeväckande. Ingela Lind kan verkligen sina Bloomsberries samt känner och kan förmedla tidens anda. Men ibland hamnar hon fel. Som när hon jämför dåtidens anarkister, nihilister, militanta nationalister och futurister med dagens IS. (s. 13)

IS är en extrem form av religiös jihadism som ligger långt ifrån både estetiska program (futurister) och dåtidens anarkister, nihilister och nationalister, som förvisso valde våldets väg framför demokratins men inte ville förgöra hela den västerländska civilisationen och döda varenda otrogen.

Hon påstår dessutom att Bloomsberries var queer långt innan begreppet queer existerade. Men termen existerade visst. Den användes bland annat på freaks, vilka inte var helt ovanliga inslag på cirkus och torgmarknader.

Jag saknar dessutom mer djuplodande porträtt av personerna. De flesta får bara korta och relativt ytliga introduktioner på några sidor (inklusive bilder) utan att bli placerade i vare sig kontext eller litterär tradition. Det har i och för sig med författarens stil att göra, att Ingela Lind skriver kort och liksom poetiskt, men ibland blir det svårt att förstå varför just en person är så betydelsefull när det står så lite om honom eller henne.

En klar positiv sak med boken är Ingela Linds redogörelse för Bloomsberries förbindelser och kopplingar med Indien. Virginia Woolfs mor var född i Indien och hennes make Leonard arbetade sju år som kolonialtjänsteman på Ceylon. Virginia Woolf intresserade sig för tantrakult och indiska överskridanden av könsroller. Hon drogs till hinduism och mystik. I hemmen svepte de indiska sjalar över möblerna och man kopierade indiska mönster. På golven låg indiska mattor. De gav uttryck för en tidstypisk kolonial exotism à Edvard Said.

Som introduktion till Bloomsbury gruppen fungerar Ingela Linds nya bok bra.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson